Roger Lindqvist

Hon hette Ester Öquist och var distriktssköterska i Hortlax. Hon brukade besöka den skola jag gick i, Sörbyskolan. Alltid hade hon med sig sin stora svarta portfölj. Och vad som fanns i den, brukade egga min fantasi rätt mycket. För mitt inre såg jag stora sylvassa sprutor, som hon säkerligen snart som bara den skulle sticka in i min arm. Och när hon kom, så kändes det en eterdoft, som stack i min näsa. Syster Ester var en snäll person, men jag var fullständigt livrädd för henne. Under en period, när min mamma låg sjuk, så kom hon på täta besök. Och jag minns en gång, en tidig morgon innan jag skulle cykla iväg till skolan, så kom hon in på vår infart och parkerade sin Volvo PV. Hon kom in, med sin svarta portfölj. Och jag kände hur spak jag blev. Jag vill minnas att den aktuella morgonen var det dåligt väder. Och döm om min förvåning, när hon tittade på mig, lutade sig fram och frågade om jag ville åka med i hennes bil till skolan. Mitt hjärta slog dubbla frivolter. Mitt inre skrek NEJ, NEJ, NEJ! Men tyvärr så sa min mor, JA, JA, JA!

 

Så satt jag där. Syster Ester vid ratten, och lilla rädda jag bredvid. Jag hoppas det här går fort, minns jag att jag tänkte. Jag följde varje rörelse hon gjorde. I baksätet stod den farliga svarta portföljen. Mitt hjärta hade ännu inte lugnat sig. Och det kunde man väl förstå. Tänk om hon stannat sin bil, hämtat sin svarta portfölj, och sen dragit fram sin sylvassa spruta vars längd var åtminstoe 7-8 meter. Sen så hade hon sprutat in den i lilla försvarslösa mig. Och måtte vi vara framme snart, tänkte jag, smått darrande. Skolan var väl ingen höjdare, men den här morgonen längtade jag mig nästan till döds för att få komma in i skolsalen. Jag var t.o.m. ivrig i att få träffa min fröken. Då kan ni förstå hur det kändes. När vi så kom fram till den rödmålade Söbyskolan uppe på höjden, var mardrömmen inte slut. Det visade sig att syster Ester den här morgonen skulle in i vårt klassrum. Ja, hon nästintill förföljde mig, inbillade jag mig.

 

Hur jag tog mig hem den dagen, kommer jag rakt inte ihåg. Men hem kom jag. Och med livet i behåll. När jag blev äldre, så började jag omvärdera syster Ester. Hon förvandlades till en helt vanlig dam, vars jobb var att hjälpa sjuka människor. Jag träffade henne fler gånger i mitt liv, men då log jag åt alla de minnen som dök upp i mitt huvud. Hon var inte farlig längre. Syster Ester var en del av min barndom. Och kommer så alltid att förbli.