Roger Lindqvist

 

Det är vid den här tiden som programpåvarna i det stora etermediahuset börjar lägga sina pannor i veck och fundera över vem som skall hjälpa oss fördriva våra lördagskvällar till vintern.

    - Tja, vi har ju Lennart förstås... och Beppe... och Lasse nere i Malmö, hör man hur de mumlar kring planeringsbordet. Inget ont om herrarna Hyland, Wolgers och Holmqvist, men några fler måste det ju finnas, och en liten omväxling skulle vara rätt skön. Man kunde väl försöka med Carlsson till exempel.

 

Thord Carlsson, menar jag, han som Gomorron-pratar i radion denna augusti månad. Han är en trevlig, kunnig och högst njutbar person i de mest skiftande sammanhang. En av dessa uppsaliensare, juvenalbröder och filosofie magistrar som lagt under sig radions underhållningsavdelning i Tage Danielssons och Hans "Hatte" Furuhagens fotspår.

 

Carlssons röst bör vara en av de välkändare i landet, så många av radions absolut folkäraste program som han haft sitt finger och sina diftonger i. "När då då", "Telefonväktarna", "Sommar på Skansen", "Svar i dag" etc etc.

Carlssons diftonger kommer från Piteå, fast i radion hör man dem knappast. Han låg länge i karantän vid akademin i Uppsala innan han släpptes loss i etern, och där slipades nästan alla genuina nyanser bort ur hans barndoms Pitemål. Tyvärr, vill jag säga, ty visst är det härligt när man hör var folk kommer ifrån. Inte för utpräglat men som ett sakta sus från stubbens rot.

 

Nåja, Carlsson kan sin Pitedialekt fortfarande. Han behärskar den vetenskapligt så at säga. På den tiden han låg i Uppsala och lärde sig högsvenska var det i själva verket Pitemål han sysslade med en god del av tiden. Han skrev en förtjänstfull uppstas i nordiska språk för Karl Hampus Dahlstedt - en av våra säkra kännare av norrländska idiom - om stadsmål och landsmål i Pite älvdal.

    - Pitemålet är en ädel dialekt, nästan som isländska, säger Carlsson  och berätar en riktig Pitehistoria, där sten heter stein och öga heter öuge, med fornsvenskens dubbelvokaler bevarade. Magistern låter inte bara lärd, han kan berätta också.

    - Du brydde dej alltså inte om att bli professor?

    - Nej, jag blev extralärare i Fagersta i stället. Som sådan får man ingen lön under ferierna, så jag skrev till radion om ett vikariat. Brevet hamnade hos underhållningen, för där var jag registrerad.

   - Registrerad?

    - Jo, jag hade ju varit med i ett av Lasse O´Månssons program medan jag låg och läste. Det var en historia om en marsian som nödlandade i Norrland. Jag var norrlänning och talade Pitemål med honom. Ingen begrep oss, men på det kom jag med i underhållningskartoteket, blev anställd, och här sitter jag.

 

Carlsson sitter avspänt och med tydliga tecken till trivsel. Säger sig rent av ha svårt att föreställa sig något jobb som är mer stimulerande än detta att få göra program i radio, få meddela sig med många människor i ständigt skiftande ämnen. Kanske lära bort ett och annat under opretentiösa former. Magistern kikar fram, Carlsson har inte gått sitt provår färgäves. Han är nog en riktig trivselfaktor i Radiohusets allenerande korridorer. Visserligen älskar han Norrland - sommarnöjet ligger mycket riktigt på en ö i Pite skärgård - man han bor i Stockholm med stor belåtenhet. Det ska vara på sin höjd ett tag mitt i sommaren han känner ett tvång att flytta hem. Men då får han gudilov oftast semester.

 

Det var bara i fjol sommar det inte blev någon riktig reda med hemlängtan. Då stod han varje vecka på Skansens scen med Rolf Kirkvaag, Norges  Hyland. Det var ett eldprov, kan man förstå, för en som alltid suttit ljudisolerad med mikrofonen, att plötsligt stå öga mot öga med fem tusen människor.

    - Skrik inte så förbannat, röt teknikern i hans lurar på premiären. Inför det svallande folkhavet glömde Carlsson att han hade högtalare och försökte nå ut med sin egen lilla röst. Fast småningom kom han ju överens både med teknikern och med sina nerver.

    - Det var Kirkvaags förtjänst. Han är ju ett underhållningsgeni med en enorm rutin.

    - Det var verkligen din debut...

    - Om man inte ska räkna juvenalspexen i Uppsala. Jag var med i "Gustaf III", spelade Gustaf på det fjärde Adolf, en garanterad talroll. Sång är inte min sak.

 

Skådespela kan däremot Carlsson. Många av dessa föträffliga radiopratare är ju egentligen förhindrade skådespelare, ungefär som journalister ofta döljer en väl tuktad längtan efter att bli författare på allvar. Thord Carlsson skiljer sig en smula från mångfalden genom att han verkligen kan agera. Kommer ni möjligen ihåg den oförglömliga utgåvan av Mosebacke Monarki från förra valet? Man gjorde en parodi på en resande valtalare, han som for landet runt med ett popband och talade om välfärdens luftmadrasser...

 

Talaren var tillfällige mosebasken, filosofie magistern och producenten i Sveriges Radio Thord Carlsson. Programmet improviserades en eftermiddag utan manus och utan egentlig repetition, bara med Hasse och Tage semaforerande och sufflerande bakom kameran, berättar han. Då var det verkligen ett mästerstycke. Jag tror att Carlsson borde släppas loss lite oftare framför TV-kamerorna. Varför ska vi behöva nöja oss med att bara lyssna till honom?

----------------------------------------------------------------

DAGENS NYHETER ¤ Den 9 augusti 1970.