Roger Lindqvist

Trots de senaste varma dagarna - som jag tacksamt tagit emot - så kan ändå ingen ändra på att hösten snart är här - på fullaste allvar. Om det vittnar de gula löven som så stillsamt och värdigt dalar ner mot marken. För många år sedan köpte jag en hängmatta, som jag tyckte skulle passa in så perfekt mellan två av våra björkar. Och det gjorde den. Men den användes ju nästan aldrig. Men, denna sommar har den använts både en och två gånger. Mest av mig, men även Norah och Max har gjort sin farfar sällskap i den. En gång höll det på att sluta i rena fördärvet. Max var på ordentligt bushumör, då han bestämde sig för att ge farfar fart i mattan. Om nu nån tror att det var en stillsam rofylld slags gungeligung, så kan jag genast berätta, att det var det rakt motsatta: det fullkomligt blåste orkanvindar om gungningen. Max började så smått förstå att nåt inte stod rätt till med farfar. Farfarsnunan lyste lika grön som en omogen limefrukt. Farfadern blev nära på sjösjuk. Sedan dess har Max fått stränga order, att inte gunga sin farfar för mycket. Så sent som i dag, har jag vilat min gamla kroknande kropp i mattan. Ja, jag har faktiskt även somnat i den vid några tillfällen. Så tack kära hängmatta, du har varit mig till stor gagn.