Roger Lindqvist

Som barn var jag helsåld på Fred och Wilma Flinta. Ja, jag var så in i bomben glad varje gång som Fred visade sin nuna i TV:n. Min kärlek var så pass stor och allvarlig, att den även omfattade grannarna Barney och Betty Granit. Samt även barnen Pebbles och Bam-Bam. De två sistnämnda tillhörde familjen Flinta respektive Granit. Även deras Dino älskade jag så klockorna ringde. Jag minns att jag under den värsta Flinta-perioden, fick en flintatelefon i julklapp av mina föräldar. På platta därhemma lyssnade jag på två av ordets största mästare: Povel Ramel och Owe Thörnqvist. Det var även där kärlek vid allra första "öronkastet". Det var som om jag aldrig fick riktigt nog av mina Povel & Owe skivor. Det gick så långt, att min mor höll på bli tokig. I vardagsrummet låg jag på golvet och lyssnade, lyssnade och lyssnade. Jag älskade att se hur plattorna rullade runt på skivtallriken. Och jag älskade det som kom ut genom högtalarna. Musiken hade drabbat mig med sin fulla kraft. Och det som en gång väl kom in, har jag än i denna dag kvar inom mig.

 

När Owe 1961 spelade in sin låt "Wilma" så var lyckan fullständig. Den hördes ofta i melodiradion. Den spelades raka vägen in i hjärnans viktigaste rum: musikrummet. Och där finns den fortfarande kvar, både Wilma och Owe.