Roger Lindqvist

Första gången jag såg sångaren Yohio visste jag inte om det var en man eller kvinna. Så småningom upptäckte jag en kille bakom de ljusa lockarna. Att han var stor stjärna i Japan, var också nåt nytt. Inte undra på - jag visste ju inte ett endaste dugg om kill-man-tjej-pojk-dam-herr´n. Jo, jag blev faktiskt smått förvirrad. Men därefter när jag började få lite mera grepp, så kröp sanningen fram; Yohio från Sundsvall, var och är en begåvad ung herre.

 

Det ligger litegrann i tidsandan att vara liksom både-och. Då menar jag, att en kille kan se ut som det motsatta könet, och tjej kan göra detsamma. Så myntades ett uttryck som jag personligen inte alls gillar: "HEN". Jag är måhända en gammal knorrig konservativ gubbstrutt, med alltför mycket bilringar om min mage, men i min värld så finns ingen HEN. I stället finns både hon och han. Och kommer så alltid att förbli.

 

Redan under 60-talet tyckte gamla gubbstruttar och kärringar, att det var förfärligt när Beatles kom med sitt långa hår. Det var så förfärligt att "vän av ordningen" skakade på sin skalle och kallade detta för saker som jag inte ens vill nämna. Var sak har sin tid. Även kanske med alla förespråkare av Henare. David Bowie var när han slog igenom på 70-talet, också en slags androgyn person, som somliga inte visste i vilket fack han skulle stoppas. Mick Jagger anspelar även han på det smått androgyna hållet.

 

När jag skiver detta så hör jag en röst i mitt huvud, en mycket välbekant sådan, min morfars. Om han deltagit i den här diskussionen, hade han nog helt enkelt sagt: - Hä jär männischen hä också! (det är människor det också). Han stirrade sig inte blind på hur dom såg ut, utan hur dom var därinne.

 

Morfar Sanfrids röst har talat! Och med detta så avslutar jag mitt inlägg!

 

Roger.