Jannes kvartett - Piteå / 1964
UNG TRUMMIS I POPKVARTETT
Lennart Nordmark, 15-åringen är den stora förmågan i Jannes kvartett.
- KOMETARTAD UNGDOMSORKESTER - Drömmer om Perudden
- De är helbra, de spelar underbar dansmusik, de kommer säkert att bli något, de är utan tvekan Piteås, ja, kanske Norrlands bästa orkester. Det är några av de omdömen man får höra om man gör en rundvandring bland ungdomen, en danskväll, när Jannes kvartett står på estraden. Och det är faktiskt något alldeles speciellt med dessa grabbar. De spelar av hjärtans lust, sjunger med utomordentligt engelskt uttal och har en scenvana som faktiskt förvånar. Hur har de kunnat bli så bra? Ja, det är är faktiskt en fråga som man inte kan låta bli att ställa sig.
För två år sedan träffade jag på grabbarna för första gången. Orkestern - om man nu vågar benämna dem så - bestod då av Jan Bergman, Melker Öhman, Roland Boström och Erling Sandberg. Den sistnämnde har nu ersatts av Lennart Nordmark. De uppträdde på en av Ejes trivselkvällar, och framträdde "Donauwellen" på ett utmärkt sätt - men de hade litet svårt för att komma överens om när biten slutade. Samspelet var inte det bästa, och scenvanan var det si och så med. Nu, på en mycket kort tid, har förhållandet förändrats oerhört. Jannes kvartett, som man döpt grabbarna till är en av de mest eftertraktade orkestrar i Piteorten, och i Markbygden. De erbjuds fler kontrakt än de egentligen orkar med och de är bokade varje helg till fram i mars månad. De har faktiskt gjort vad man kan kalla blixtkarriär.
HUR BÖRJADE DET?
Det ligger mycket arbete och ett enormt intresse bakom de resultat som grabbarna har uppnått. För några år sedan spelade Jan och Melker ofta på bröllop och liknande tillställningar och detta gav sen hel del tillskott till fickpengar. Men de ville mera, och de ville mycket starkt. Därför beslöt de sig för att utöka bandet med ännu en man. Det blev Roland, som upptäcktes av Jan på en arbetsplats. Träningen blev intensivare, men de stora anbuden lät vänta på sig. Men grabbarna gav inte upp för det. Bandet utökades ytterligare - Erling Sandberg tillträdde som trumslagare. Och då började det röra på sig. Piteå musikförmedling fick ögonen på grabbarna och ville att de skulle organisera sig. Men Jan, som tänker noga innan han handlar, bestämde sig för att vänta med att ta steget.
Men för ett år sedan tyckte man att organisering var nödvändigt. I samband därmed tillträdde Jan som kassör i stadens musikförmedling. Från den dagen snurrades karusellen i gång på allvar. Fem spelningar per månad hade orkestern i genomsnitt och arbetsfältet blev större och populärare danstillställningar, från att tidigare ha varit bröllop, skoldanser och logedanser. Pengarna började också strömma in, även om det inte blev så mycket kvar sedan utgifterna betalts, så var det i alla fall ett bevis på att man kommit någon vart.
- Jag glömmer aldrig när första kontraktet damp ned i brevlådan, säger Jan. Det var ett mycket stort ögonblick. Då kände jag verkligen att vi kommit någon vart och att allt arbete gett utdelning.
FLER KONTRAKT
Så började kontrakten dugga, och i det närmaste varje helg var orkestern upptagen, Öjebyn, Pite-Långnäs, Munksund, Fällfors, är några av de platser där de visat sig på styva linan. I Arjeplog har de uppträtt åtta gånger på mycket kort tid.
- Där är vi verkligen populära, säger Melker, och konstigt nog så lyckas vi alltid bäst där. Det måste vara publiken det beror på, för sådana tacksamma människor som i Arjeplog tror jag inte finns. Åtminstone inte om man tänker på att underhålla. De sjunger med, klappar i händerna, applåderar och visar helt sin uppskattning. Det gör att man sporras att bli bättre och bättre.
Vid sångmikrofonen Jan Bergman, i bakgrunden ses Roland Boström och
Melker Öhman. Tillsammans med trumslagaren, 15-årige Lennart Nordmark, bildar de
Jannes kvartett.
PERUDDEN MÅLET
Att få spela på Perudden har varit det högsta mål pojkarna haft. Den dag vi står på den scenen, har vi nått det mål vi strävat efter, har vi alltid sagt till varandra. Och den dagen kom tidigare än beräknat. En onsdag nyligen underhöll de Perudens publik - och de gjorde det med all heder.
- Men nervöst var det, säger pojkarna enstämmigt. De två första låtarna gick inte särskilt bra, händerna darrade oroväckande. Men nervositeten släppte och själva är vi nöjda med resultatet.
Mest nervös var kanske Lennart Nordmark. Det var nämligen hans första framträdande med Jannes kvartett och han väckte oerhörd förvåning hos Perudden-publiken. Den lille 15-åringen som knappast syntes bakom trummorna, presterade ett spel nästan i klass med professionellt. Vad månde bliva av honom? Ja, det kan man faktiskt fråga sig. Man börjar undra om den lille sprallige Strömnäskillen är ett musikens underbarn.
Vilket är nästa mål?
- Vi tar en dag i taget, menar Jan. Att göra karriär hoppas vi inte på. Vårt mål är nog att få spela på Perudden en lördagskväll. Och det är kanske inte så ouppnåeligt. Vi svävar inte på moln, utan tänker klart.
Jannes kvartett, en presentation:
JAN BERGMAN, the leader of the band, är 17 år och hör hemma på Klubbgärdet. Hans huvudinstrument är bas, men dessutom hanterar han elorgeln perfekt. Janne var inte mer än 9 år när han första gången började intressera sig för musiken. Han lärde sig själv att spela dragspel, och när han var 15 år var han eftertraktad på bröllop och liknande tillställningar. Han har utan tvivel musiken i blodet, förutom att han hanterar sina instrument mycket säkert, så gör han också egna kompositioner. Dessutom är han en utmärkt ledare som sköter orkestrns finanser utmärkt och ser till att allt klaffar.
MELKER ÖHMAN, 18 år och hemmahörande på Strömnäs, bildade tillsammans med Jan orkestern. Pojkarna har hängt ihop sedan de var mycket små och intresset för musiken har de alltid haft gemensamt. De kom tidigt in på showbanan och Melker kompletterade utmärkt Jan på sin gitarr. Som bröllopsmusiker var de mycket eftertraktade, och eftersom ryktet om deras skicklighet spred sig, fick de också engagemang på skoldanserna. Nu har Melker övergett sin gamla gitarr och i stället köpt sig en compgitarr, som bättre gör sig hörd i orkestern.
ROLAND BOSTRÖM, är 19 år och bor i Bergsviken. Hans huvudinstrument är sologitarr. Roland var den tredje som engagerades i orkestern. Intresse för musik har han länge haft, och han har spelat med i små band. Jan och Roland träffades på en arbetsplats och Janne blev intresserad av honom. Han fick provspela och blev godkänd i provet, vilket han är mycket glad över. Rolands stora handicap är att han har litet svårt att hålla nerverna under kontroll. Nu är det betydligt bättre, men i början var han illa däran vid varje framträdande.
LENNART NORDMARK, är den store mannen i orkestern. Med detta menas inte hans kroppshydda eller längd, för det är saker som är snålt tilltagna hos grabben. Han mäter inte mera än 150 cm i strumplästen och det är knappt man upptäcker honom bakom trummorna. Åldern är också minimal, han har nyligen fyllt 15 år och tillhör utan tvivel en av de yngsta musiker vi har. Men talang har han och ett brinnande intresse för musiken. Redan som mycket liten började han tjuvträna på sin brors trummor. Nu har han skaffat sig egen uppsättning och hans trumsolo är verkligen något som man blir imponerad av. Det lilla underbarnet hör hemma på Strömnäs.
-----------------------------------------------------------------------------
- Någon större förtjänst gör vi ännu inte, berättar Jan. Utgifterna är alldeles för stora. Dessutom vill vi inte begära så höga gager, än att vi vet att vi gör oss förtjänta av dem.
Grabbarnas uppsättning kostar 28.000 kr vilket ju inte är småslantar. Nyligen inköptes två nya el-gitarrer, som innebär mycket spelning för att bli betalda. Så bestämde man sig för att införa sång på repertoaren. Därför fordrades två mikrofoner. Det är ett inköp som de absolut inte behöver ångra, för de toner som strömmar ut ur dem är förstklassiga. Alla utom Lennart sjunger, och de sjunger och sjunger mycket bra, och det engelska uttalet är perfekt. En framåt orkester måste se representativ ut. Därför bestämde grabbarna sig för att inköpa nya kostymer. Gula kavajer, svarta byxor och svart slips är kombinationer som tyder på utsökt smak. Problemet var dock att få tag på en kavaj åt Lennart. Så små nummer som han representerar finns inte i fabrikation, men efter omfattande insyningar var det ordnat. Musikförmedlingen är också en utgiftskälla 5 procent per utskrivet kontrakt går dit, dessutom kostar kontingenten 16 kronor i veckan för hela bandet.
Finansman
Jan, orksterledaren ser till at allt klaffar. Han sköter alla penning transaktioner, och kontrakt, och den tunga bördan vilar helt på honom. Alla framträdanden måste vara väl förberedda, repertoaren uppskriven och väl genomövad, absolut ingenting får klicka. Och det gör det inte heller. Han är utan tvivel som klippt och skuren för detta uppdrag. Alla siffror och datum finns samlade i hans huvud, frågar man var orkesterna spelade i dag för två år sedan kan han svara korrekt på rak arm. Men så ligger det också helt i hans intresse att allt ska gå bra. Han är upphovsman till orkestern och vill ro skutan i land. Respekt saknar han inte, har Jan sagt att så gör vi så blir det så.
- Det är den bäste orkesterledare man kan tänka sig, menar hans underlydande. Han klarar allt. Dessutom är han rättvis och vi litar blint på honom. Vad vore vi utan honom?
Ingen fritid
Någon fritid har grabbarna inte. Minst två kvällar tränar de tillsammans och de övriga kvällarna förkovrar de sig på egen hand. De flesta helgerna är de upptagna med spelning på olika håll, och även mitt i veckan. Julveckan (1963) var de inte lediga en enda kväll - Men vad spelar det för roll, menar de. Det är vårt stora intresse och vi ger allt för det. Dessutom är det enbart roligt. Risken är bara att man blir för trött och inte orkar göra sitt bästa. Inkomsterna kommer absolut inte i första rummet. Huvudsaken är att de har så de klarar av sina utgifter. Vad som blir kvar i reda pengar spelar inte så stor roll.
- Vi spelar inte för pengar, känslan att folk tycker om oss ger mycket mera.
Sov gott
- Tack för i kväll. Jag hoppas vi ses snart igen. Sov gott. Det är Jans röst som ljuder genom mikrofonen. Och de flesta danssugna Piteungdomar instämmer nog med mig när jag tänker: Hoppas att Jan får säga det många, många gånger till och inte bara inför Pitepublik utan i mycket större sammanhang. För det har dessa pojkar verkligen gjort sig förtjänta av.
-----------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Januari 1964.
Kommentarer
Trackback
