Roger Lindqvist

Det måste varit någongång under 1991 som jag första gången mötte Krister Kreku. Mitt allra första "komihåg" var hans skratt. Det var inte av denna världen, men jag vet att det var så pass smittsamt att man själv drogs med i det hela. Krister var hjälpredan och alltiallon därute på sjukhemmet. Han skötte om att hämta- och leverera post samt även sköta vissa bankärenden. Han blev en i gänget, på vår Transportcentral, som flyttades från Furunäset över till sjukhemmet, sedan socialstyrelsen beslutat att Furunäsets sjukhus var en skamfläck och genom detta helt enkelt inte fick finnas kvar.

 

När flyttlasset anlände, någongång under våren -91, flyttade vi in i en röd norrbottensgård på sjukhusområdet. Där kom vi att trivas som fisken i vattnet. Så gjorde även allas vår Krister. Han kom punktligt varje morgon, drack kaffe med oss övriga, och samtalade för det mesta om sin snöskoter. När resonemanget om skotern var uttömd för tillfället, övergick diskussionen till att kretsa om mopeder av olika modeller. Krister var mäkta stolt över sin nyinköpta moppe, som han brukade åka iväg med ut på tur. Tyvärr så stals moppen under mystiska omständigheter där den stod parkerad i sitt garage. Krister var inte ledsen så värst länge, "han är jär ju försäkre", som han sa. Så det dröjde inte väst länge innan Krister visade upp sitt nyinköp, under stor muntration.

 

Åren gick, och så en dag i juni 1994 fyllde Krister 50-år. Han blev flitigt uppvaktad, både av oss på transporten men även av alla andra ute "på bygden" där Krister var en välkänd personlighet. Men jag minns att han satte ett speciellt värde på en av gratulanterna. På högtidsdagen anlände överläkaren Frans Hancke ut till vår röda norrbottensgård. Han kom med en bukett blommor till födelsedagsbarnet Krister. Och gissa om Krille blev glad. Ett bevis på att Krister var en poppis figur.

 

Han vurm för mopeder och snöskotrar var välkänd. Han hade även en fin cykel som han använde flitigt när han med ryggsäcken begav sig ut i skog och mark. På måndagsmorgnarna brukade han på sitt speciella entusiastiska sätt delge oss andra, om de älgar och annat knytt som han råkat på under sina utflykter. Krister brukade alltid skicka en hälsning till mig, så fort han bara kunde. När han råkade på min syster, så frågade han alltid hur jag mådde, och som alltid sände han sin hälsning. Nu är Krille borta. Och aldrig mer ska man möta honom ute i "Åjbojn" eller på Hanséns konditori där vi ibland stötte ihop. Men jag kommer alltid att minnas en färgstark man, som gick sina egna vägar och som inte nämnvärt brydde sig om vad folk sa eller tänkte. Han var sig själv i alla stunder. Frid över ditt minne Krister.

 

Roger Lindqvist.