Roger Lindqvist

I går fick vi besök av Andreas, Jennie, Norah och Malte. Det var en fin stund. Och när vi satt i finsoffan, ville Norah sjunga. Hon har många låtar numera på sin repertoar. Hon sjöng, sjöng och sjöng och dansade emellanåt. Malte som har världens coolaste frisyr, är en pigg krabat med stadig blick. Farfars och farmors glasögon är ett tacksamt byte. Men än så länge har vi kvar våra reflexer, lika snabbt då det gäller, som en kobra i en nödsituation. I veckan har Norah ledigt från sitt dagis. Och på sin första lediga dag skulle hon minsann hos tanddoktorn för att kolla sina fina gaddar. Annat var det när hennes stackare till farfar gjorde detsamma här i byns folktandvård. Jag hade ett lika stort gles mellan framtänderna som både Povel Ramel och Thore Skogman tillsammans. Något jag inte alls tyckte om. För vilken 10-åring ville likna Povel och Thore, inte jag i alla fall. Men glad blev jag när någon antydde att det var de musikaliska personerna som med Guds försyn fått denna gleshet mellan framgaddarna. Jodå, Agnetha Fältskog visade också upp ett gles mellan tänderna när hon blev känd. Och ni vet väl vad som hände med henne? Hon blev ju världsberömd. Sen så tog hon bort detta bevis på musikalitet, det glesa mellan framtänderna, alltså. Men konstigt nog så fortsatte hon att ta världen med storm. Utan glesa gaddar!

 

Nu kom jag ut på lite avvägar. Som jag alltid gör. Men vad jag ville säga, var att det var så kul med det där besöket igår, och de där varma kramarna. Så jag blev varm ända in i själen. Å det värmer faktiskt än. Så det så! För man måste vara så in i bomben rädd om det finaste man har i denna världen. Allt annat kvittar.

 

Roger L. / numera med helt vanliga gaddar utan gles.