Roger Lindqvist

Min högra hand är den s k "gubbhanden". I den bor alla de gubbar jag ritat genom alla de 55 år jag levat på jorden. En av de första gubbsen, publicerades i Piteå-Tidningen omkring 1964. Jag hade visserligen tecknat övredelen, men på nåt konstigt sätt glömt bort att rita dit ben och fötter. Stackars, stackars lilla gubbe, jag gjorde honom funktionshindrad. På PT:s barnsida gjorde "Tant Rusti" ungefär följande kommentar: "En gubbe har här tecknats av 6-årige Roger Lindqvist, Hortlax. Men någonting har hänt, eftersom han saknar både ben och fötter, kan det vara så att golvet gett vika under honom?".

 

Senare ritades även en ambulans, med tjutande siréner och blinkande röda ljus. Jomenvisst, det var faktiskt röda ljus på den tiden - stenålderstiden. Kanhända att förebilden var Hortlax egen ambulans. Den som Göran Berglund hade i sitt dubbelgarage på Skatanvägen i Hortlax. Göran hade ju även en taxistation, där det även ingick en ambulans. Det var läckert, när Göran försvann i ett dammoln, med sina tjutande siréner och blinkande ljus. Att det låg nån sjuk människa någonstans och behövde akut hjälp, kanske vi inte riktigt fattade. Men det läckra blev inte så värst läckert, när min mamma insjuknade mitt framför mina ögon, och Göran Berglund kom och hämtade henne. Jag minns att jag stod där i köket, med mina hängslen och vita undertröja, och kände mig väldigt ledsen.

 

Pappa var också närvarande, men han hade full schå, med att vara mamma till hjälp. Någon förklaring fick jag inte. Och jag minns med starkt obehag, hur Göran och pappa lyfte upp min mor på båren. Sedan bar det iväg in i den ambulans som stod parkerad på infarten. Å där stod jag, med en massa fjärilar i min mage.

 

Senare i livet började jag känna obehag så fort jag hörde en ambulans åka iväg. Det var i de stunderna jag ringde till mina nära och kära, bara för att kolla om allt var okej. Eftersom jag själv kom att jobba i nära 30 år vid landstinget, och under de åren själv hämtade sjuka människor - dock inte i ambulans - så kan man tycka att jag var på fel plats här i livet. Men det gick bra ändå. Jag har t.o.m. hämtat upp personer som försökt ta sitt liv. Jag har sett massor av saker, genom åren på Furunäset och Sjukhemmet. I dag bryr jag mig inte likdadant vid ljudet av siréner. Fast det är inte det mest harmoniska ljudet, av allt som hörs runt omkring i omgivningarna, om jag så säger.

 

Detta med att ringa sina anhöriga, blev rätt mycket när grabbarna skaffade moppe och var ute i sena nätter. Hörde jag en ambulans i närheten, kunde det hända att de där fjärilarna återkom, precis som den gången när morsan blev sjuk. Lycklig som ett barn blev jag när mina pojkar kom hem helskinnade. Det var därför som jag nästan alltid åkte och hämtade dem, om de ringde och skulle hem från stan t. ex. Man kan väl gott säga, att jag hade nattjour varje helg. Hade jag haft en dotter skulle jag nog varit - tror jag - ännu mer på bettet. Nåde den, som gjort henne illa, då hade Lindqvist från Hortlax blivit grön som Hulken.