Roger Lindqvist

 

 

Börja med att kika på stora bilden. Där ser ni en av landets i särklass roligaste komiker. Hans namn är Hans. Hans Alfredsson. Bilden visar honom klädd i raggig päls och med långt, stripigt hår - revyfiguren onkel Vanja. Men den visar också något annat - den visar Alfredsson som den självskrivne lustigkurren. Det har jämt varit så. Bilden är tagen på "Gröna Hund" - en sjusärdeles rolig revy som just nu "körs" i Stockholm på Gröna Lund. Hans Alfredsson har de flesta rolluppgifterna, förstås. Han snor omkring i sputnikfart på scenen, klänger som kyrkringare i rep, utför "halsbrytande" akrobatnummer med Lasse O´Månsson och dansar vild kosackdans som onkel Vanja. Alfredsson är roligast av alla. Fast det är ju numera inget ovanligt alls. Vi, publiken alltså, har vant oss vid att han ska vara det.

 

Men hur började det egentligen? Ja, Alfredsson, låt höra.

    - Mjaa, jag höll väl på att spexa lite grann då jag var med i scouterna. Fortsatte med det i skolan och i lumpen och sedan kom jag ju till Lund, där det liksom var naturligt att skoja med det mesta. Och därefter har det fortsatt av gammal ingrodd vana. Alfredsson har lirkat upp många igenrostade smilband under de år han varit rolig. Bland dessa exempelvis:

¤ Lundensarna - som garvat sig halvt fördärvade åt hans revyspex "Djingis Kahn".

¤ TV-tittarna - som i vår (för det mesta) storknat av skratt åt hans figurer i Monopolets blandningar.

¤ Revybesökarna - som vrickat tungor ur led och slitit ut sina skrattleder då han lärde dem säja "lådda", "maggen", "daggen", "kuppe" och en massa andra konstiga ord i Knäppupp-sketchen.

 

Nu är Alfredsson "guben" med hela svenska folket. Men - tro´t eller ej - i debuten gick det illa. Alfredsson blev utvisslad, gjorde dundrande fiasko. Hur gick det till? Berätta, Alfredsson!

    - Det var så att en kompis svek mig. Han och jag skulle göra en vitsdialog tillsammans. Men Olle, han hette så, vågade inte komma upp på scenen när det var dags. Där stod jag ensam och försökte koka ihop något roligt. Men det var små, hårda män i salongen. De drog inte på mun ens. I ren desperation bröt jag slutligen itu stråken till min morfars gamla violin. Det utlöste numrets enda skrattsalva.

 

Hans Alfredsson var då 14 år. Nu är han 31 - och en av Sveriges roligaste komiker. Men säj, hur blir man så rolig egentligen? Jo, genom:

att  vara född i Malmö och uppvuxen i Hälsingborg,

att  ha en sörmländsk far och en uppländsk mor,

att  ha gjort "lumpen" på ett pansarregemente (P 2 i Hässleholm),

att  ha studerat i Lund och skrivit spex och ha varit redaktör för "Lundagårds",

att  ha läst litteraturhistoria, konsthistoria,

att  ha jobbat på radion i flera år, samt genom,

att  säja "gube" på rätt sätt.

 

Hasses egen förklaring till hur man blir rolig?

    - Inte vet jag. Man måste väl vara ganska utåtriktad, antar jag. Och ha lätt för att uppskatta andras skämt. Sedan måste man förstås ha de rätta anlagen också. Det är precis som i ett vanligt jobb. Man tränar upp sig, får rutin och blir - hoppas jag - roligare. Man måste lära sig att tänka och associera i vissa banor, skriva väldigt flitigt och kassera hemskt mycket.

Det där sista lät jobbigt, eller hur?

Men för Hans Alfredssons del har det hela tiden varit väldigt enkelt, ty han har det medfött - det där att vara rolig.

    - Helst vill jag strunta i manuskriptpapper och sånt och improvisera inför publiken. Det är det absolut roligaste jag vet...

 

Hans Alfredsson rör på sig mycket - ja, faktiskt lika flitigt som Fingal Olsson, ni vet. Han är med överallt. På torsdag får ni höra honom i radion. Alfredsson, alltså. Då ställer lyssnarna en massa envetna frågor till honom. Men redan nu ska ni läsare få svar på en fråga, som ni troligen länge gått och grunnat på. Den här:

    - Tjänar man bra på humor?

Hans Alfredsson tycker inte det.

    - Vi småhandlare får inte in så mycket i kassan. Men genom en stadig kundkrets kan det ju alltid bli några korvören (hans taxerade inkomst 1961 var c:a 60.000 kr). Fast det finns ju inget som blir så fort skämt som just gamla - skämt. Det gäller alltså att ligga i selen - slita hårt. Eller om Hans Alfredsson skulle sagt det:

    - Det gäller att guba till sig ordentligt!

Men absolut inte gubba till sig!

 

------------------------------------------------------------------------

BILD JOURNALEN ¤ Den 23 maj 1962.