Roger Lindqvist

Då och nu, tycker jag är en facinerande tanke och känsla. Med då och nu berättar man hur det en gång såg ut, för att i nästa ordalag visa hur "dået har blivit nuet". Öjeby sjukhem var en gång ett arbetsplats, som sysselsatte mängder av människor. Däribland undertecknad. Där fanns jag mellan 1991-2002. Ju större distans jag fått till jobbet, ju större tacksamhet har jag till alla de fina arbetskamrater som passerade förbi. De inte bara passerade förbi i förbifarten, de stannande alla kvar i mitt medvetande. De gjorde alla sina speciella avtryck. Och jag tycker nog att jag hade den stora turen att få vara en ibland dem alla. Några har gått bort, medan de allra flesta fortfarande finns kvar i livet.

 

I går åkte jag ut till sjukhemmet med kameran runt halsen. Barnbarnet Max och farmor Elisabeth åkte också med. Jag och Max gick en runda, för att titta lite närmare på den byggnad, där landstingets Transportcentral en gång fanns. Max frågade sin farfar om många saker, jag vet inte om jag kunde besvara dem alla. Men jag gjorde i alla fall ett gott försök. Max var inte ens född när jag gick hem ifrån jobbet, en sen augustidag 2002. Jag återvände många gånger, men endast för att hälsa på mina jobbarkompisar. Det var inte förrän vid midsommartid 2008 som jag slutade för gott. Då hade jag varit anställd, men bara på pappret de sista åren. Det var då jag tog adjö av Norrbottens läns landsting, som varit min arbetsgivare från och med starten, den 16 augusti 1976.