Roger Lindqvist

 

Samtidigt vill jag berätta om den påsken, när jag bestämde mig för att odla fram påskkycklingar i mitt föräldahem. Detta tilldrog sig någongång runt 1966/67. Min mor hade påskhandlat. Varorna ställde hon in som vanligt  i kyl- och skafferi. Däribland ett tjog med ägg. Att kycklingen kommer ut ur sitt ägg, visste jag. Därför tog jag ett ägg ur kylen, satte det i en ask med bomull. Nu gällde det att placera asken med ägget på ett mycket varmt ställe. Ovanför kylen fanns ett litet mellanrum, och däruppe i det fördolda var det i mitt tycke väldigt varmt och trivsamt. Precis som en liten gul kylling ville ha det. Efter några dagar uppmärksammade min mor en doft av det mer oangenäma slaget. Hon letade runt i köksregionen, men hittade ingenting. Till slut blev doften så pass frän och stickande, att min far kopplades in i sökandet. Efter en stunds letande, hittade farsan en ask med ett ägg inlindat i tjock bomull. Mitt ägg! Givetvis frågade han förvånat vad det  var. "Mitt ägg, som det snart kommer ut en kyckling ifrån" blev svaret. Min farsa log, min morsa log, det  var bara jag som icke log. När mina föräldrar förklarat för mig vissa elementära saker, om hur kycklingar kommer till, började jag så smått förstå att mitt "kylling-experiment" hade slutat i total fiasko. Min idé om att odla fram kycklingar gick om intet. Min dröm föll ihop som ett korthus i motvind. Jag, John Roger Lindqvist, skulle inte få den där söta kycklingen framodlad lagom till påsk. Ännu en illusion som gick i krasch.

 

Den påskhelgen åt jag ägg med en viss försiktighet. Visserligen hade vi målat och dekorerat, vilket i och för sig var kul, men jag saknade en livs levande gul kylling. Livet kan ibland vara väldigt brutalt, som när man plötsligen upptäcker att det man trott på, inte alls blir som man tänkt sig.

 

/Roger