Roger Lindqvist

Katter är ett av de mest förtjusande djur som Herren skapat. Hela deras väsen genomsyras av en slags: kom-mig-inte-nära-om-jag-inte-vill, men-kom-nära-JAG-bestämmer-att-jag-behöver-dig. Flisan brukar i vanliga fall, i sin hemmamiljö försvinna fort som katten (förlåt den dåliga vitsen). Hon är alltid någon annanstans. Vill man klappa henne tittar hon med sina allvarliga kisseögon och väser ur ena mungipan: Hörru, jag vill helst inte umgås med dej, kan du vara vänlig och låta mej gå...!

 

Efter två dagar hos oss, blev Flisan så social att hon började söka vårt sällskap. Hon t.o.m. ville vara med oss. Hon är både harmonisk och tillgiven. Harmonisk är hon även hemma hos sonen med familj, men hon brukar undvika oss när vi kommer. På den punkten har hon ändrat sig i 180 grader. Hon är mjuk och kelig, hon besöker mig när jag sitter vid datorn och skriver. Precis som om hon vill kontrollera det jag sätter på pränt. Att katter är nyfikna, vet  väl alla, som någon gång haft en katt i hemmet. De är nyfikna på ett gulligt sätt. Så även Flisan.