Roger Lindqvist

 

Fråga för dagen inom popbranschen avdelning musik i norr är: ska det gå den stenhårda stilen, tuffa stilen, ska det vara lite mer tårdrypande, känslomässigt (feelsang är visst faktauttrycket), eller ska det vara soft musik för dansanta. Det kan i längden bli lite dyrbart att investera i ny kostym och nytt instrument, när känslovallarna hos publiken sprängs bland annat.

    - Vi har ansett det nödvändigt att lägga om stil, inte för kostymernas skull, men vi vill täcka in fler lyssnargrupper, säger en av killarna i Piteås 1:a och mesta popband The Flames. Man överväger t.o.m. att låta det långa, böljande håret falla. Allt för publikens skull...

    - Vi satsar på musik för alla åldrar, säger en av medlemmarna i The Flames, en ung men affärsmässig herre vid namn Billy Bergström. Det betyder:

¤ Hårt håll-i-gång-tempo vid popgalor där det bara är mycket unga lyssnare, som vill ha lite fart;

¤ Lite mer känslobetonat för den allt större grupp som börjat tycka att det kan vara lite tröttande med allt för mycket (o)ljud;

¤ Dansmusik när man spelar på ställen där det är lite "mognare" ungdom som gillar att dansa.

 

    - Det är en repertoar som täcker in många grupper, menar man och medger att man funnit det angeläget att "lägga om stil" - den nya är Rolling Stones-inspirerad, det är lite mer känsla... The Flames har kommit så långt i "den mjukare stilen" att gruppen börjat köra med enhetlig kostym - fast bara på danser förstås - och man har avancerade planer på att låta en del av det långa håret falla för saxen, bli lite moderatare. Sedan har också införskaffats orgel. Allt för den goda saken.

    - Danspublik ryggar ofta tillbaka, när de upptäcker att det är långhåriga musiker uppe på scen, utan att ha hört oss spela. De tror att är killarna långklippta så spelar de absolut inte musik som passar kortsnaggade...

Och The Flames vill gärna spela på danser:

    - Sånt är ju kul!