Roger Lindqvist

En dag som alla andra sorts dagar. Barnbarn på besök, hämtning av ett annat barnbarn. Besök hos sonen, dricka kaffe vid uteplatsen, räfsa löv, pussa katterna, känna solen anlända, bli glad, känna solen försvinna, bli besviken. Strix television har återigen hört av sig. Inget märkvärdigt, ville låna en TV-tablå från bloggen, angående ett jobb för Handelsbanken. Tung i fötter och ben, känner mig inte som 25 längre. Men i knoppen är det tvärtom. Varför skall vi åldras varför skall vi dö? Hur många jag än frågar får jag inget bra svar. Det är bara följa med strömmen. Om än motvilligt. Min far har denna sommar varit död i 8 år. Och ändå känns det som om han ibland fortfarande finns mitt ibland oss. Ju äldre jag blivit, ju mer känner jag att vi inte har råd att tappa någon överhuvudtaget. Tryggheten ruckas åtskilligt varje gång någon går bort. Inte undra på alla de äldre män och kvinnor, som en dag sitter alldeles ensamma, p g a att alla vänner har försvunnit en efter en, börjar känna sig överflödiga. De sitter vid sitt fönster ensamma med sina minnen. Usch, nu tänker jag på nåt annat istället. Max, Norah och Malte till exempel!