Roger Lindqvist

Per, barndomskamrat och vän...

I dag när himlens skyar känns extra mörka och tunga, når mig det sorgsamma budet att min gamle vän och barndomskamrat Per gått ur tiden, 54 år gammal. Budet kom absolut inte som någon direkt överraskning, men ändå så överrumplas man av känslor man inte lyckas styra. Kvar finns endast en form av tomhet, och naturligtvis frågan, varför? Alla vet vi ju om förutsättningarna; att allt levande på denna jord skall en dag, när tiden hinner ifatt oss även bort ifrån det jordiska.

 

Per och jag bodde grannar. Därför började vår vänskap i ganska så tidig ålder. Per var en 58:a medan jag var en 57:a. Våra föräldrahem låg ett litet stenkast ifrån varandra. Mellan våra hus fanns en skog, dit vi för jämnan styrde våra olika lekar. Var det inte cykelrace, var det "rymmare och fasttagare" som stod på lekmenyn. Vi tillbringade många av våra barndomssomrar i "vår" skog. Här fanns slingrande skogsstigar, där vi åkte på våra cyklar, här fanns många guldkorn för oss barn att stifta bekantskap med. Kojorna byggde vi hemma på min tomt, mellan ett dussin sega tallstammar, som än i denna dag bär spår av våra snickarmödor.

 

Det finns många minnen av Per. Ett av dem är när vi utmanade varandra i "cykelkrasch" hemma hos kompisen Anders. Medan Anders och jag var lite tveksamma med cykel-träd-kollissionen, så dundrade Per på för kung och fosterland. Resultatet blev en demolerad cykel, för Pers räkning. När vi sent omsider åkte hemåt efter skogsvägen mot Pers föräldrahem, undrade han hur han skulle förklara alla skadorna för sin pappa, Ingvar. Det var då han belade mig med total tystnadsplikt. Tystnaden höll jag, det skall gudarna veta, men jag tyckte synd om farbror Ingvar, som än en gång fick rycka ut för att laga Pers söndermosade blåa cykel.

 

En vintereftermiddag 1968, kom jag hem efter att under dagen slagit ut min ena framtand på skolans hockeybana. Jag var öm, omtumlad och i det närmaste skräckslagen, efter besöket hos byns tandläkare Bergman. När jag rundar infarten med min cykel, ser jag ett par skidor med stavar så prydligt uppställda vid bron. Det är Pers. När jag kommer in i köket sitter Per på vår röda kökssoffa med full skidutrustning, väntade på mig. Meningen var att vi två skulle ut och åka skidor. Men tandhistorien satte stopp för denna utflykt. Per var så illa tvungen att bege sig hemåt, utan mig i bakhasorna.

 

Man kan väl inte påstå att vi i vuxen ålder umgicks. Per bodde i Stockholm jag bodde kvar i Hortlax. Men när han på somrarna gjorde besök hos sina föräldrar, brukade vi råkas, sätta oss ner en stund och prata. Ofta blev det våra barndomsbravader som dök upp på tapeten. Samma sak hände vid vårt - skulle det visa sig - sista möte för exakt två år sedan. Den 7 november 2011 möttes vi på kyrkogården i Hortlax. Vi stod en bra stund i snålblåsten och samtalade om alla möjliga saker. Vi skrattade åt våra minnen, och tyckte att tiden gått rätt fort. Trots att vi inte sågs så ofta, fanns barndomens knutna band kvar oss emellan. Band som aldrig tycks gå ur. Och tur är väl det. Per var en av länkarna till min egen barndomstid. En viktigt och betydelsefull länk och nyckel till det som en gång var. Per, min barndomsvän och kompis, oj, vad vi hade roligt tillsamman.

 

Jag vet att du hade en Gudstro, och jag hoppas att du i denna stund har kommit in i det himmelrike som du trodde på.

 

Vila i frid!

 

Roger.

 

Per Sundqvist (1958-2013).

 

Per hemma hos oss på vår kökssoffa, julen 1968.

 

 

 

Sommaren 1971 - Per och Roger i hammocken.

 

 

 

 

 

 

 

Fint skrivet om Per. Jag umgicks med honom i början på 80 talet när vi båda bodde i Stockholm. Vila i frid!

Jag växte upp i Blåsmark och gick i samma klass som Per från åk 3-9. Han var rolig och påhittig, en snäll "klassens buse". Jag har en del roliga minnen från skoltiden. Tack Roger för de fina minnen du delat!

Det finns många fler "Per-minnen". Anders vår gemensamma kompis, pratade jag i telefonen häromdagen. Då kom Anders ihåg den gången, då Per utgav sig för att vara symaskinsförsäljare. När Per anförtrodde "sin kund" att han hade en stor maskin som sydde i plåttak, med järntråd, då började mannen skratta så mycket att han nästan inte kunde sluta. Mannen på andra sidan sa då: Hörru Sundkvist, jag känner igen dig, men nu får du sluta jag håller på att garva ihjäl mig. Han kände nämligen igen Per så småningom på rösten.

Mitt starkaste minne är när vi gick i sexan och vår ordinarie lärarinna Anna-Lisa Bleckert blev sjukskriven, (för vilken gång i ordningen?). Per hittade på att vi alla skulle "byta namn" för att lura vikarien. Vi suddade bort våra tilltalsnamn på skrivhäftena och skrev ditt andra namn. Givetvis avslöjade vikarien oss omedelbart. Men hon blev mäkta imponerad av en kille i klassen som hette Anti och kom från Finland. Gång på gång berömde honom honom för att han var så duktig på svenska, visserligen med finsk brytning, men dock ... "Hur länge har du bott i Sverige?" frågade hon. Minns inte vad han svarade. Men jag minns tydligt hur upprörd hon blev när han helt plötsligt berättade att han hette Per och kom från Hortlax. "Nej! Det tror jag inte!" Och undra på det. Per hade lyckats bryta på finska varje gång han öppnade munnen :)

Glömmer heller aldrig hur han härmade Olof Palme och prästen i Hortlax, Curt Carlsson.

Per gjorde även en fenomenal imitation av Tage Erlander. Han hissade upp sina byxor som Erlander, lade sitt huvud på sned, ställde sig på tå och ut ur munnen kom den där typiska Erlander-rösten. En gång skulle vi hälsa på hans morföräldrar, David och Ester. Hans mormor ville bjuda på saft och bullar. Hon ville att Per skulle blanda saften i glasen. Men den smakade väldigt starkt i mitt tycke. Samtidigt som jag försökte dricka upp den där saften, så satt Per och iakttog mig. Det visade sig att han spelat mig ett spratt. Han hade aldrig blandat nåt vatten i mitt glas. Snacka om att det brände i min hals. Men jag tror att han fick igen det.

Roger! Du har en fin blogg. Mycket nostalgi för oss som är födda på femtiotalet och växte upp på sextiotalet. Har en dotter, född -96, som gärna velat växa upp på sextiotalet.

Tack snälla Lena för att du tycker så. Jag känner mig så in i bomben tacksam att jag fick förmånen att växa upp under 60-talet. Ett rikt decennium på alla möjliga sätt och vis.

Vill tacka fig för allt fint du har skrivit om Per, min man. Jag tror att vi har hälsat på varandra någon gång. Tack än en gång för dina fina ord.

Hej Eva-Britt tack själv för din kommentar.
Hälsa Eskil!

Mvh Roger.

Har ett flertal gånger under åren sedan pappa gick bort gått in och läst din blogg och tänk skriva något. Du skriver så fint och jag ler när jag läser om de personer han imiterat. Han spelade många spratt genom att utge sig för att vara någon annan.... I december dog farmor och nu har även farfar gått bort. Den 31/5 är det begravning.

Nu är det bara jag och min syster Sophia, samt Eskil kvar. Jag saknar pappa varje dag så mycket att det gör ont i hjärtat och nu även farmor och farfar. Saknar att ringa farfar och han svarar i telefonen "301 65" och när jag ringde pappa- "jaaaa det var Per" "jaaaaaa det var pappa" eller "hej SoFrida"...

Vill tacka dig för alla minnen du delar om pappa.

Varmaste hälsningar, Pers yngsta, Frida.

Hej Frida! Tack för att du hörde av dig. Jo jag har med mig så många minnen från de åren som vi lekte tillsammans jag och din pappa. Dessa minnen kommer att finnas kvar livet ut. Fint att du tycker om det jag skrivit ner på bloggen.

Mvh Roger.