Roger Lindqvist

Måndagen den 15 juli 1991, fick jag ett brev av min far. Han karaktäristiska stil, gick inte att ta miste på. Han hade under ett flertal av år, svåra darrningar i sina händer, som i slutet av levnaden omöjliggjorde förmågan att skriva sitt namn. Men den här aktuella julidagen -91, hade han till mig författat ett brev med några rader. Han överlämnade brevet själv, ur sin hand, till min. Kanske hade han inte orden att i tal förklara ansikte mot ansikte. Det kändes då bättre att i sin ensamhet därhemma, skriva ner det han så länge hade haft instängt i sitt hjärta. Brevet har sedan dess legat väl omhändertaget i en skrivbordslåda. I kväll hittade jag det och läste min fars ord återigen, så här 8 år efter hans död.

 

Innehållet var skrivet i ren och ärlig glädje. Hans försvunna dotter hade återbördats i familjen. Själv hade han omgärdats  av både en slags skam och tabu. Något som han under åren försökt stänga in bakom en stålförsedd dörr, utan insyn för någon annan. Den tidens moraltanter och farbröder hade sin åsikt klar: Det var FEL det Du gjorde. Skäms! I dag väcker nyheten om att man har ett barn på sidan om, ingen större reaktion. I det öppna samhälle vi lever i idag, bryr sig ingen om dylika ting. Förfarandet, "pojke möte flicka, kärlek uppstår, ett barn kommer" har pågått så länge vi människor befolkat denna jord. Inget konstigt egentligen. Ganska normalt.

 

Den nyfunna glädjen skulle en dag i mars 1995 förbytas i djup sorg. Den nyfunna dottern, dör plötsligt. Katastrof! Ingen är mer förtvivlad än min far. Hans dåliga samvete får i och med nyheten en knuff i fel riktning. Fredagen den 7 april klockan 13:00 sätter vi oss jag och min far längst fram i Piteå stadskyrka. Framme vid altaret står en brun kista omgärdad med många vackra blommor. På samma bänk sitter Vanjas mor. Efter 49 år sitter min pappa och Vanjas mamma och sörjer sin gemensamma dotter, Vanja. Sida vid sida. Mycket vatten har flutit under broarna sedan de sågs sist. Men genom deras dotters alltför tidiga frånfälle, ses de två igen. De gråter. Jag undrar vad de tänkte i den stunden? Jag satt bredvid och kände min pappas oro.

 

På vägen hem är han i det närmaste otröstlig. Jag kör och han gråter. Orden stockar sig i hans hals. Jag försöker trösta, men det hjälper inte nämvärt. Dödsfallet lägger sordin över familjen en längre tid. Pappa besöker Vanjas grav. I bland ensam - ibland tillsammans med min mor. Inte förrän sjukdomen Alzheimer tränger in i hans kropp, börjar sorgen så smått att avta. Den försvinner sakta dag för dag, vecka för vecka. Pappa har andra problem att tänka på. Hans tunna kropp förlorar så småningom kampen. En kamp som alla visste hur den skulle sluta. När jag besöker pappas grav kommer dessa minnen upp. Och jag önskar innerligt, att min far återigen har mött sin dotter Vanja, någonstans där himmel möter hav. Och att de båda skall få umgås, och ta igen den förlorade tiden som uppstod härnere på jorden.

 

Roger.