Roger Lindqvist

Så har han kommit! Kung Bore med sitt vita skägg. Han anlände i morse med hela sitt följe. I hans spår följde biljoner snöflingor, flingor som Bore skapat himself hemma i sitt vinterrike. Bore och jag drar inte riktigt åt samma håll här i livet. Han är både arg, vresig, sur och tvär p g a att jag hellre föredrar hans mäktiga rival: Kung Sommar! Det är därför Bore brukar strö lite extra snöflingor över mig. Så har han gjort nu i flera år. När jag är ute och promenerar, sätter han nästan alltid in en slags extra kaliber snöoväder som "regnar" ner över mig. Och varje gång kan man höra hans hemska hånskratt från sin vinterboning.

    - Meeeeeeera snö över Lindqvistra´n! Seså, meeeeera...!

 

Det är då jag bestämt brukar titta upp mot den stålgrå himlen och liksom göra fula grimascher. Det är i såna stunder jag brukar sjunga:

    - Sommar, sommar, sommar, de´e´dans i Folkets Park. Sommar, sommar, sommar...

Då härsknar han till ordentligt. Då kan man höra hur han slår sin stora näve i sin tron, och utbrister:

    - Nääääääääää... ja blir tokig på den där Lindqvist. Tänk att den lymmeln inte har en enda gnutta respekt.

    - Ja e´ju KUNG för bövelen!!! KUNG! I mitt eget rike... å va´e´han då? Trumschlagare.

    - Hur kan han den där puttefnasken ha hjärta att sätta sig upp emot mig?

 

Då brukar jag klämma i med den här:

    - Den blomstertid nu kommer, med lust å fägring stor...

Då blir Bore alldeles vansinnig. Han spottar, han säger fula saker, han dunkar sitt vita huvud mot en istapp.

Tja, så här håller vi på - han och jag. Men en sak är säker: jag ger aldrig upp. Jag älskar sommar sol och väme. Så det så! Kung Bore!