Roger Lindqvist

 

Muskus är en av de allra äldsta samhällena i den vidsträckta Älvsbykommunen, ligger liksom en ö, omsluten av vatten på alla håll, men har bevarat sin karaktär av fastland. Det är en liten idyllisk plats, med blånande böljor, barrskog och slättland med en skarp skuren bergskedja runt om. Det är också en gammal odlarbygd, där bördiga sädesfält och slåtterängar fullständigar det myller av grönskande liv som utvecklar sig under några korta varckra sommarmånader.

 

Ännu ligger Muskus denna sista majdag något kal efter den hårda vintern och en blåsig och kall vår, men sommarvärmen har nu kommit på allvar och så länge till dröjer det inte, innan det grönskar och växtligheten börjar skjuta fart. Här och var är man ute och påtar i landen, och ute i arbete på gården finner vi också åttiofyraårige Anders Norén, han fyllde år för övrigt den 1 juni, och får en liten pratstund med honom. Samtalet flyter in på gamla tider, sedan vi fått veta att han tillsammans med en broder övertagit hemmanet efter sin moder, när hon 1899 gick bort, fast Norén 1941 överlät hemmanet åt en av sina söner, som i sin tur överlåtit det åt en svåger. Gården är en av de äldsta i Muskus med anor från 1500-talet, men är välbehållen och står där som en påminnelse om dem som under hårda betingelser började bryta mark i ödebygden och förvandlade den till en av de intressantaste kulturbygderna i denna landsdel.

 

Norén har mycket att berätta om gamla tiders besvärligheter. Den stenbundna marken norr om Korsträsk gjorde det omöjligt att köra häst och vagn till Älvsbyn sommartid. Alla stora transporter skedde på vinterföre över Muskusträsk och Lappurträsket, de båda Korsträsken och vidare ner till Älvsbyn. Och likväl gjorde oftast varje familj ett par resor ner till Piteå under året,, och i mycket trängande fall fick man utföra denna långa resa med häst även sommartid. Norén har arbetat i skogen i 48 år och att det inte bara var sötebrödsdagar framgår av det han har att säga. Närmast får man väl intrycket av att folk vid sekelskiftet mera var angelägna om att de hade ett arbete än förtjänst det gav. En vinter gav förtjänsten för en häst och 2 man endast 220 kronor, under det att den snörika vintern 1894 gav Norén och hans broder som också var ute med en häst 630 kronor, trots att säsongen var tidigt slut, den 7 april, anger Norén som ett bestämt datum.

 

Vad berodde en sådan skillnad på? Troligtvis på grovleken av virket. Det förstnämnda året var det endast småvirke, under att det 1894 var fråga om grovt virke, och därtill hade man 40 procents tillägg på grund av snösvårigheter. Och 630 kronor i förtjänst för 325 träd ger en liten aning av timrets betydande grovlek, i medeltal kring 30 kbf. per träd. En och annan strapatsrik färd i snöyra och vintriga förhållanden kan också Norén berätta om, likaså om de många besvärligheter man hade, innan man timrat sig en koja och kommit igång med arbetet. Men detta tillhör nu en svunnen tid för honom. Nu intresserar mera alla de många sysslor han har att hålla på med, en cyklelfärd till Älvsbyn är lika enkel i dag för honom som den tiden han var tvungen att gå den långa sträckan, fast nog blir det väl helst att anlita bussen, när det gäller längre färdsträckor. Fisket vårdar han sig särskilt varmt om, lägger ut sina nät och ryssjor. Denna dag hade han plockat upp ett 10-tal jämnstora gäddor ur Muskussjön.