Roger Lindqvist

Häromdagen fick jag återigen andas lite sensommarluft. Jag befann mig hemma på ranchen hos sonen och skulle göra några saker inför den stundande vintern. Men plötsligt när jag gick där med klippare, lövkratta och spade - Norah var också med men hon tröttnade på krattningen så småningom - så kom den där lite varmare vinden svepande över mig. Det var då jag satte mig på "pappas sten" vid grillhörnan. Runt omkring mig föll de gula björklöven ned mot marken, och medan den återvändande solen stekte mig lite lätt - som en mediumstekt köttbit på Golden Dragon - så njöt jag som bara den. Hösten och jag har absolut ingen jättefin relation. Jag tillhör den del av mänskligheten som lider av "mörkerallergi". Jag är m a o "Höstnegativ". Botemedlet heter "LJUS". Tyvärr har det ännu icke tappats upp på flaska - men jag väntar tills det kommer att ske. Då blir jag den förste att beställa tid hos min doktor för lite medikamenter.

 

Det enda positiva med höst är dess underbara färger. Inget mer! Vinter likadant! Åjo, det finns visserligen fina vinterdagar, när snön står som en skarp kontrast mot den blå himlen, men tyvärr så finns inte så mycken blå himlafärg, när det är som allra mörkast och kallast. I mitt nästkommande liv har jag tänkt bli björn. Inte Björn Skifs, utan nallebjörn som går i sitt ide, och sover bort det mesta utav det tråkiga vinterhalvåret. Men än så länge är jag människa, och människor sover ju i sina sängar, och inte i något vinteride. Men jag får göra som jag brukar; jag får jobba på saken.