Roger Lindqvist

 

 

Fullständigt namn: Jan Ove Ingvar Johansson.

Född: 30 mars 1940 i Göteborg.

Bor: I lägenhet på Kullers Väg i Väröbacka.

Har varit: Trummis i Spotnicks.

Har arbetat med missbrukare och utslagna i 30 år.

Är i dag: Pensionär och nykter alkoholist.

Intressen: "Musiken så klart, gillar mest country idag och spelar lite gitarr. Att hjälpa andra som haft det svårt ser jag som min viktigaste uppgift".

 

¤ Stora delar av sitt liv har Ove Johansson ägnat åt att hjälpa missbrukare och utslagna till ett värdigt liv. Sitt eget missbruk har han också fått gå flera hårda matcher mot. I dag är den gamle Spotnicks-trummisen nyjter sedan ett år och tackar AA (Anonyma Alkoholister) och Vår Herre att inte flaskan knäckte honom. När Ove tar emot oss i sin lägenhet i Väröbacka står kaffetermosen och fyra nyinköpta wienerbröd redan på bordet. I ett av rummen har han satt upp några gamla bilder från åren med The Spotnicks, Göteborgsgruppen som han var med och bildade och som blev världsnamn redan i början av 60-talet.

    - Där är jag, säger han, och pekar på trummisen på en bild på de fyra originalmedlemmarna.

Ove berättar att han är född 1940 i Gamla stan i Göteborg, och var barndomskamrat med Alf Robertsson som växte upp i samma stadsdel. Han blir lite rörd när han talar om sin gamle vän som gick bort för drygt ett år sedan.

    - Alf och jag sprang på samma ungdomsgårdar i mitten på 50-talet och vi var väl lite rebeller redan då. Nu på senare år bodde han ju ute i Espevik och där hälsade jag på honom några gånger. Han var en fin kille.

 

¤ Ove är en god berättare och använder hela tiden ett vårdat språk utan kraftuttryck. Han bjuder på sig själv och berättar med viss stolthet om de uppgångar livet bjudit honom men han ger även osminkade skildringar av de djupa svackor han också upplevt. Åren med Spotnicks minns han med blandade känslor. Rockmusiken gick rakt till hjärtat på honom när den kom till Sverige under 50-talets senare hälft. Rytmen fångade honom allra mest och när han var på ungdomsgårdarna som tonåring satte han sig alltid bakom trummisen och kollade.

    - Själv fick jag ju nöja mig med att slå på kastrullocken men till slut fick jag farsan att köpa ett billigt trumset till mig. Därefter var det jag själv som satt och bankade på ungdomsgårdarna, berättar han.

 

Plötsligt en kväll knackade två killar på hemma hos Ove och undrade om det var han som spelade trummor. De båda var Björn Thelin och Bob Lander som tänkte bilda ett rockband. Ove behövde ingen längre betänketid och snart var bandet The Frazers bildat. När senare gitarristen Bosse Winberg kommit med och bandet bytt namn till The Spotnicks var grunden lagd till den succé som skulle följa.

    - Men det var ingen större efterfrågan på oss den första tiden. Vi brukade spela på Café Paris och utanför där höll hororna i Göteborg till på den tiden. Ibland kom de in och lyssnade på oss för de gillade våra låtar.

 

¤ Vändningen kom efter en spelning i Eriksdalshallen i Stockholm i början av 60-talet. "Ni är det bästa jag hört men det sämsta jag sett" sade producenten Roland Ferneborg när han dök upp efter spelningen och erbjöd sig att ta hand om gruppen.

    - Vi hade ju egentligen tänkt lägga ner bandet. Men när Ferneborg undrade om vi ville åka till Berlin tackade vi ja. I två månader spelade vi där, därefter blev det England och sedan var karusellen igång, berättar Ove.

Efter fyra år i Spotnicks kände Ove att han ville bli en "vanlig kille". Hemma i Göteborg hade han en liten dotter sm han tyckte att han träffade för sällan och dessutom drömde han om en A-lagsplats i ÖIS där han redan kvalificerat sig för reservlaget. Inför en ny utlandsturné berättade han under stor vånda att han slutar som trummis och att han fixat en ersättare som hette Derek Skinner. Därmed var Oves Spotnickssaga all och han har aldrig ångrat avhoppet. Eftersom Ove hade fått många kontakter i branschen startade han en egen liten artistbyrå. Det blev några år i sus och dus med alkoholen som ständig följeslagare.

    - Jag behövde aldrig betala ett öre för drickan. Det var ju jag som kunde fixa jobben så det hörde liksom till att jag skulle bli bjuden.

 

Ekorrhjulet snurrade allt fortare och för att komma ifrån spriten lade Ove ner sin firma och tog tillfälliga jobb som grovarbetare. Han blev inte kvitt begäret och till råga på allt sprack äktenskapet.

    - Så 1969 var det dags för första resan till Lillhagen. Då kunde jag inte klara mig själv längre, berättar Ove utan omsvep. Mot alla odds reste Ove sig på nio sedan han kommit i kontakt med den kristna världen. Pingstvännen och eldsjälen Elon Mattsson tog sig an den svårt nedgångne trummisen och ledde in honom på andra mindre vingliga vägar. Elon blev min andlige fader och öppnade en helt ny värld som jag inte ens visste fanns. Nånstans i bibeln står det att "Allting kan bli nytt" och det tog jag fasta på.

 

¤ Den nyinslagna vägen ledde Ove först till en bondgård i Hedekas. Därefter blev det Backahemmet i Göteborg, som drevs av en ekumenisk rörelse, där Ove fick hjälpa andra människor som varit i samma situation som han. Nästa anhalt blev kristna centret Linnéhuset där Ove tog hand om det mesta under flera år.

    - Till slut kände jag mig som en sorts direktör och det passade inte mig. Jag ville ju hjälpa folk rent praktiskt men fick mest hålla på med organisationsfrågor och administration. Därför slutade jag på Linnéhuset och började på socialbyrån i Frölunda. Efter ett och ett halvt år hörde Metodistkyrkan i Oslo av sig och undrade om Ove ville bli föreståndare för ett ungdomshem långt uppe i nordligaste Norge.

    - Jag skulle få fria händer att organisera verksamheten. Det lät lockande så min dåvarande fru Lisbeth och jag åkte upp dit och på hemvägen bestämde vi oss att tacka ja.

 

Efter tre år i Nordnorge återvände Ove till Göteborg. Nu var det Frälsningsarmén som var ute efter hans tjänster. I tio år arbetade Ove på Frälsningsarméns inackorderingshem i Göteborg. Men astmabesvär gjorde att han till slut tvingades sluta.

    - Jag gick hemma i tre år och kände konstant dåligt samvete för att jag inte var till någon nytta för någon. Lisbeth och jag gled också ifrån varandra och till slut skilde vi oss, men vi gjorde det som bästa vänner.

För sju år sedan flyttade Ove ensam till Väröbacka. Han hade tillbringat många barndomssomrar i Skrenäs utanför Falkenberg och tyckte att det kändes bra att bosätta sig i Halland. Han tog hand om Spotnicks fanclub under några år men oron hade börjat gnaga allt djupare sår i hans inre.

    - Jag hade ju varit van att alltid ha folk omkring mig och kände att jag nu stod helt ensam. Så helt plötsligt en dag stod första flaskan på bordet.