PER MYRBERG - en besviken ung man...

Varför är Per Myrberg besviken? Vid 29-årsålder har han en position inom svensk
teater som få lika unga skådespelare är förunnande. Men Per är alltjämt osäker
på sig själv och han tycker livet är svårare än de han väntat sig. Eller rättare sagt,
det är inte tillräckligt. "Ska det bara vara så här?" brukar han fråga sig. "Blir det
inte annorlunda?"
 
I filmens och scenens värld är han ett annorlunda känsligt ansikte. Det är så många som väntar så mycket av Per Myrberg. Själv är han lite bitter, en besviken ung man som är missnöjd med sig själv, kritiken och livet. Ändå går det bättre och bättre för honom.
 
Ridån gick upp för Lucia-underhållningen i Palmgrenska skolan i Stockholm. På scenen stod en pojke. Pojken hette Per Myrberg och var i 17-årsåldern. Det var första gången han spelade teater så lite nervös var det ju även om publiken bara bestod av skolkamrater, lärare och föräldrar. Pjäsen, en dialog uttryckt ur en roman, började. När Per och hans motspelerska utväxlat några repliker reste sig en bastant lärarinna och gick fram till scenen.
    - Hööögre, sa hon. Ni måste tala högre. Hon ansträngde sig inte att viska diskret utan ropade snarare ut sin uppmaning. Stackars Per vred sig. Han hade aldrig tidigare känt sig så generad. En gång till under pjäsen klampade lärarinnan fram och skrek "Hööögre!" till Pers förtvivlan.
 
Det var alltså Pers första upplevelse av att stå på en scen. Första gången som åskådare i en teatersalong blev samma besvikelse. Pjäsen ifråga gick i vilda-västern-stil och gavs av skolbarnsteatern. Prärien bestod av knarrande golvtiljor och träden av platta pappbitar.
    - Jaså, är det så här teater är, tänkte Per missmodigt.
Efter att ha haft tråkigt på teatern ytterligare ett par gånger vände han ryggen åt denna konstart. Under fem år vägrade han stenhårt att sätta sin fot i en teatersalong. När Per sen en dag berättade hemma att han kommit in på Dramatens elevskola kom det som en fullständig överraskning för mamma, pappa och storebror Myrberg. De kände till hans dåliga förhållande till teatern och kunde givetvis aldrig drömma om att han själv skulle bli skådespelare.
    - Jag kan inte svara på varför jag blev skådespelare eller när tanken föddes hos mig, berättar Per. Jag vet bara att mitt intresse för teater stimulerades genom främst Almquists "Amorina" och Tjechovs "Björnen". När jag låg i lumpen hade jag tid att tänka över min framtid och det var väl då jag bestämde mig.
Det tog inte så lång tid för Per att skaffa sig en position inom svensk teater. Men han är inte nöjd med sig själv. Åtminstone inte konstant.
    - Jag är säker på att jag är en habil skådespelare, sa han och suckade. Men vem vill bara vara det. När jag upptäcker att jag är en habil skådespelare vill jag inte fortsätta.
 
Vem kan då övertyga Per om att han är bra i sitt yrke. Ja, recensenterna kan det definitivt inte. Deras omdöme litar han inte på - oavsett han får beröm eller negativ kritik. Det skulle i så fall vara publiken som får Per att känna sig nöjd. Han är mycket känslig på den punkten.
    - Jag kan nästan känna innan ridån gå upp om publiken är följsam. Den ska vara som en tennisboll. När skådespelaren säger en rolig replik, slår ett slag med racketen, ska den lyfta sig i ett snärtigt skratt. Sen gäller det att fånga in den i rätt ögonblick. Gör man inte det blir publiken förvirrad och splittras.
 
Lilla teatern, (där Monica Zetterlund f. n. uppträder), som Per gick över till från Dramaten, måtte passa utmärkt. Här har han tillfälle att i stor utsträckning välja sina roller. Han vill ha möjligheten att kunna tacka nej till en roll. Det var därför han avböjde när SF lockade med ett fint kontrakt. Per var tveksam innan han bestämde sig för den senaste rollen i "Älskarinnan". Han tyckte vid första genomläsningen av manuskriptet att den unge mannen verkade velig. Det är han nu inte - ynglingen i filmen alltså. I grund och botten har han stora likheter med Per själv. Ensam, lite vill i tillvaron, känslig, växlande till sinnesstämningen, en aning bitter. Ja, det är Per också.
    - Som de flesta skådespelare är jag bitter, avslöjade han. Jag kan inte konkret uttrycka vad jag väntat mig av livet men det har i alla fall inte blivit så. Man räknar liksom inte med den hårda verkligheten, inser inte hur mycket som beror på slumpen. Men det får man erfara gång på gång och illusionerna brister en efter en. Man känner då bara tomhet - en slags själslig baksmälla.
 
Men det innebär ju inte att han är blind  för det ljusa i tillvaron. När Per kopplar av och har det skönt brukar han läsa. Strindberg har betytt en hel del för honom. En annan trevlig avkoppling är bio. Han brukar gå på söderbiografen Mona. Det är oftast bara Per och ungarna i Götgatabacken i salongen. Han tycker om de B- och C-filmer som visas där för att regissörerna verkar så ambitiösa. Per är road av vilda-västern-filmer också. Men det ska vara gamla, fina historier om Wyatt Earp och Jesse James. Han gillar inte de moderna cowboy-filmerna där man försöker skapa nutidsproblem. Den anknytningen är onödig, tycker han. Vilda Västern förr är intressant nog i sig själv.
 
"Älskarinnan" var som sagt den senaste filmen. Tidigare har Per spelat i "Lustgården" och "Domaren". Rollen i den sistnämnda är han mest nöjd med. Den första filmrollen Per hade var Erik i "Värmlänningarna", som spelades in 1957. Nu har han återupplivat filmdebuten genom att göra Erik i TV-teaterns "Värmlänningarna" som sänds på annandagen. Helena Brodin spelar Anna och Åke Grönberg Löpar-Nisse.
    - Jag tycker om "Värmlänningarna" om man tar den för vad den är - ett folkspel, sa han. Typerna i den är platta och man bör inte försöka få dem intressanta genom att ge dem en modern anstrykning. Den här gången spelar jag Erik naivare, vilket jag tror är rätt.
PS! För den 29-årige Per Myrbergs beundrarinnor: Han är gift sedan 1960 och har tre barn. DS.
----------------------------------------------------------------------------------
BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0