Roger Lindqvist

¤ Tack Marilyn Monroe. Tack för så mycket du gett oss. När du i förra veckan, 36 år gammal och trots berömmelse, rikedom och skönhet, beslöt dej för att gå ur världen var vi många som ville sluta upp kring ditt minne och bara i all enkelhet säja tack. Det tack vi ville säja var inte ett tack med pompa och ståt. Inte ett tack för att du var, som det hette i en nekrolog, "en skådespelerska av betydenhet och en karaktär att akta". Allt det där är säkert sant. Lika sant som att du blev vårt tidevarvs sex-symbol och fick pojkar att gapa munnarna ur led och flickor att krossa speglar av avundsjuka.

 

¤ Nej, tacket vi ville säja var för att du på en och samma gång var både den ogripbara sagofiguren och tjejen mitt ibland oss. Det fina med dej var att det fanns sånt liv i dej. Inget himmelskt, historiskt, högtidligt liv,. Utan samma liv som vi förknippar med vår egen bråkiga, bullriga, raspiga, trasiga, festliga, glada vardag. Fast det stod stjärnglans kring dej kunde vi - bildlikt - ta i dej. I bitarna som blev helheten, ditt liv, känner vi igen bitar från våra egna liv. Du kom till världen ovälkommen. Din far övergav dej, din mor hamnade på mentalsjukhus, fosterföräldrarna blev många och skuffade dej hit och dit. - Men vi ser det inte som upptakten till ett ödesdrama utan tänker på tjejen på fiket eller kompisen i klassen vars liv också haft en knackig start. Likadant var det nu senast, när du tvingades lämna ditt jobb vid filmbolaget. Vi såg dej inte som drottningen som måste abdikera utan som tjejen som fick sparken och vi mumlade för oss själva: Chefer är sej lika.

 

¤ I allt vad du gjorde såg vi oss själva. Dina drömmar var våra. Ditt famlande var vårt. Du gifte dej med första bästa kille och ville bli en god och duktig husmor. Tusen flickor har gjort på samma sätt. Men du ville mer och vem vill inte mer när man är ung och klär i trånga jumprar och blodet rinner varmt. Du gifte dej med en annan kille med du skilde dej för att han bara kunde prata idrott och du gifte dej med en tredje man även det äktenskapet gick i kras för du kände dej främmande i hans skärpta, intellektuella värld. Är inte det också det vår egen dröm - att få leta efter livskamrater på så skilda håll som möjligt? Vi famlar runt och hoppas på något mer. Naturbarnet vill bli djuping, raggarbruden vill bli herrgårdsfröken. Och för dej, Marilyn, räckte det inte med att vara en firad sex-bomb, du ville bli en allvarlig och aktad skådespelerska. När man skrattade åt dina planer tänkte du som vi, att jag ska minsann visa dom, och när du lyckades hade du väl samma sköna känsla av triumf som vi, när något går oss väl i händer.

 

¤ Du formade inte ditt liv målmedvetet och taktiskt. Hade du gjort det hade din historia blivit antingen en sedelärande succéberättelse eller en avgrundslik tragedi. Och du hade fjärmat dej från oss och blivit en porslinsdocka bland andra i kabinettet av vår världs berömdheter. Nu späckade du i stället ditt liv med infall och förvirring. När du befann dej i karriären var det du själv som höll på att krossa den. Du fotograferade dej naken för att klara en bilavbetalning. När du blivit seklets vamp och man tog för givet att du bara var en dum blondin visade du att bakom blusliv också rymdes själsliv. När du blivit erkänd som en sofistikerad komedienne blev du lycklig över att höra grabbarna i gathörnen lägga upp busvisslingar efter dej. När du skulle göra din come back men tyckte att jobber var trist gjorde du som många av oss också gjort, du skubbade och du kom för sent och du försökte gömma dej bakom sjukintyg. Upp och ner. Hit och dit. Drömmar blev sanna, förhoppningar grusades. Sånt var livet för dej. Sånt är livet för oss.

 

¤ Vi slipper få dej som historien om flickan som började med två tomma händer - och mindre än så - och rusade i väg till de ärans tinnar, där man både får trycka drottning Elizabeths hand och sjunga "Ja må han leva" på president Kennedys födelsedag. För du gav oss ett olyckligt slut på historien. Men vi slipper också att få din historia som en moralkaka om att pengar inte skänker lycka och att berömmelse är strunt. Ty du var själv den första att visa att du sökte efter så mycket annat; trygghet och lycka. Historien är bara den: Du sökte tryggheten och lyckan på många sätt och på många håll. Du fann den inte.

 

¤ En gång för några år sen fick en flygmaskin du åkte i motorstopp och det var risk att planet skulle störta. Du frågade ditt ressällskap: "Vad tror du att dom skriver på min gravsten?" Han vågade inte gissa. Och du sa: "Jag slår vad om att det blir, HÄR VILAR MARILYN MONROE - BYST 98, MIDJA 56, HÖFT 97"

 

Det blir inte det texten, Marilyn. Vad det blir i stället vet vi inte, men vi grabbar som visslat åt dej på biodukar och tjejer som blondat håret till samma ton som du, vi raggare och djupingar, glädjespridare och tråkmånsar, turgubbar och olycksbarn, vi alla som åker i samma livets berg- och dalbana som du, skulle vilja resa den här: "Här vilar Marilyn Monroe - älskad därför att hon var en av oss".

Det är vårt tack.

-----------------------------------------------------------------------------------

BILDJOURNALEN ¤ Den 15 augusti 1962.