Roger Lindqvist

Slänger mig ner på soffan. Det väntar en timmes underhållning med Amy Winehouse från en kyrkokonsert 2006. Två killar på varsitt instrument kompar henne, gitarr och bas. I den här fantastiska tjejens smala kropp finns en "big voice". Men samtidigt som jag ligger där och njuter, så blir jag också väldigt upprörd. Det beror på att hon försvann från jorden 2011 endast 27 år gammal. Självförbränningen tog ut sin fulla rätt. Den narkotiska skiten/alkoholen tog helt enkelt hennes unga liv. Hon som var på gång... med en otrolig framtid i sikte - och så dör hon... bara så där... Det är då jag knyter näven och blir så in i bomben upprörd.

 

Strax efteråt visas en dokumentär om Kurt Cobain. Det gör mig lika arg och upprörd. Död 1994 genom ett skott i sin kropp. Cobains farfar intervjuas. Det låter hemskt det han säger: - Jag visste inte att han använde droger. Hans mamma sa att han var manodepressiv. Och att man inte kunde hjälpa honom. En fd flickvän säger att han en gång berättade att han var lycklig fram till 8-årsålder då föräldarna gick skilda vägar. Redan som barn så fick han Ritalin mot sin överaktivitet. Men hans förra flickvän antydde att han inte kände sig älskad, det var just därför han ville bli bekräftad på rockscenen. Världsberömmelsen räckte inte lång väg, döden var för honom det enda alternativet.