Roger Lindqvist

Martin Niemöller (1892-1984) var en tysk präst och Hitlermotståndare. I sin berömda dikt skriver han följande:

 

 

Det "kostar på" att våga säga de där orden, när alla andra står tysta och ser på. Det känns både obehagligt och obekvämt att höja sin röst i idel tystnad. Men när man i sitt hjärta och hjärna vet att det är rätt att säga: Hit men inte längre! Då kan man se sig själv i spegeln utan att förebrå sig och sitt samvete.

 

I dagens Expressen finns en artikel som handlar om vårt nazivänliga svenska hov. Bilden av en ung arvprins, Gustaf Adolf, som sitter leende vid OS i Berlin 1936 i sällskap med Adolf Hitler och Hermann Göring. Jag har ofta hört människor urskuldra sig med de här orden: "Ja, men vi visste ju inte vad som försiggicks därborta i Tyskland..." som om det skulle var en godtagbar förklaring. Ånej! Redan när Hitler kom till makten 1933, började allvarliga saker att hända. Utvecklingen var inte demokratisk, den var precis åt ett helt annat sorts håll. Ville man bara se, så kunde man se. Ville man bara höra så hörde man. Även det svenska hovet.

 

Det är just därför som det liksom sticker till i mig varje gång jag ser sånt här. Vissa borstar av sig dessa påståenden som man borstar av sig damm från sina kläder, på ett nonchalant sätt. Vissa förtränger genom att inte se. Man är blind i sitt seende. Det finns en olustig historia omkring vår kungahus hur man bemötte en av vår världs mest bestialiske diktator: Adolf Hitler. Det gör mig illamående.

 

Det fanns en stort tyskvänlighet i slottsgemaken. Beroende på vissa kända omständigheter. Att då i efterhand sopa hela denna sorgliga historia under de dyrbara slottsmattorna, gör mig ännu mer ilsken. Det är en stor portion dubbelmoral i de här frågorna. Frågor som än i dag är rätt så brännheta. Därför lyfter jag på hatten varje gång det öppnas en dörr mot sanningen.