Roger Lindqvist

 

Tyvärr är det så pass illa med många utav oss. Vi kanske känner till olika slags missförhållanden, men vågar inte yttra oss. Vi har både sett, hört och tigit. Skäms på oss!

 

Från barndomen minns jag en händelse som jag aldrig glömmer. Vi kom åkande i vår VW på väg mot Norrstrandsbadet i Piteå. Min far satt vid ratten, min mor på passagerarsätet och lilla jag därbak. Plötsligt ropar min pappa till. Till höger om oss, ungefär där Christinasalen ligger idag, står en hop med unga män och sparkar vilt på en annan som ligger på marken. Pappa bromsar in. Skyndar sig ut ur bilen och ropar: - Va´håller ni på med? Ni ser ju att han ligger... han kan ju dö...

 

I den stunden blir jag varse om den dramatik som utspelar sig strax bredvid. Den första tanken var att pappa skulle få rejält med stryk. Min mamma ropade till: - John, dom är så många, och stora...

 

Jag såg hur pappa var rejält upprörd. Han ropade ännu en gång att dom skulle sluta: - Ni slår ju ihjäl honom, fattar ni inte det SLUTA!

 

Min far var inte lång. Han var 1.63 över marken. Men hur än det nu var, så slutade dessa grabbar med misshandeln. Och medan vi stod där med bilen på tomgång, så reste offret sig upp. Han verkade inte ha fått sig några allvarligare skador. Men han kunde ha fått.

 

Att säga ifrån är för oss svenskar värre än döden. Vi törs inte! Åtminstone verkar det så. Jag har också sagt till några gånger under livet. Rejält! Det mänskliga släktet är värre än djuren. Vi dödar för nöjes skull. Det finns så mycket ont mitt ibland oss.

 

Våldtäktsmän, är bland de största ynkryggar som finns. I samma grupp finns pedofilerna. En annan sak som jag har väldigt svårt för varje gång det inträffar, är hedersmord. Jag har försökt hålla mig uppdaterad om dessa vackra oskyldiga tjejer, vars enda fel har varit att de blivit förälskade. Fadime och Pelar minns jag tydligt.

 

Våldsmän och mördare kommer ur alla samhällsklasser. Alla religioner. Både vita som svarta. Alla finns representerade. Ibland när nåt händer, tycker jag tystnaden lägrar sig över det skedda. Det finns inget värre än tystnad i fel sorts ögonblick. Många gånger uppfattar jag tystnaden som ett slags medhåll med det som hänt. Då är det bra mycket bättre, att både skrika och bli rejält förbannad. Att visa att det är FEL!

 

Tystnad är bra. I rätt sorts situation. Men ibland hamnar tystnaden alldeles uppåt väggarna fel. Så fort jag ser grava övertramp ute i vårt samhälle, börjar adrenalinet pumpa. Medan gärningsmannen/kvinnan sedan uppkäftigt hånler i rättsalen, håller jag på att drunkna i adrenalin-tsunamin. Men Rom byggdes ju inte bara på en dag. Detta är väl något som våra folkvalda politiker, förhoppningsvis skall sätta tänderna i? Hoppas jag! Heller ska tystnaden breda ut sig ännu mer?

 

Roger.