Aj!
Smärta, är inget som man tycker om. Det är inte förrän den där smärtan kommer, som man på fullaste allvar uppskattar den smärtfria tillvaron. Dumt, men sant! Egentligen borde varje ny morgon - trots det absolut hemskaste av väder och andra negativa orsaker - bli till en enda lång hyllning till den eller det som håller en vid liv. Min vänstra arm har varit väldigt stygg de senaste månaderna. Den har orsakat mig smärta. Så mycket att jag nära på vridit mig som en mask kring en metkrok, när det varit som värst. Häromdagen skulle vi klä julgranen hemma. Barnbarnet Norah var med. Så plötsligt högg det till med full kraft i armen. Jag la mig på sängen med en grimasch. Då kom Norah fram och undrade varför farfar gjorde som han gjorde. När jag sa att jag hade ont, så blev hon nyfiken. När vi på kvällen var på besök, och jag satt i hennes rum så frågade hon om igen: - Farfar, vicken arm var det du hade ont i?
I början av 90-talet hade jag flera återkommande njurstensanfall. Till slut så fick jag remiss till Universitetssjukhuset i Umeå. Där hade dom en "sten-kross" som man använde. Innan jag började behandlingen fick jag så pass mycket smärtstillande att jag blev hög som en skyskrapa på Manhattan. Jag var i en annan värld i tre dagar efteråt. Detta upprepades bara nåt år efteråt. Då fick jag utskrivet smärtstillande som jag skulle ta, utifall smärtan skulle komma. En kväll hade jag så ont, att jag var tvungen ta tabletterna. Jag minns att jag åkte in i en dimma, och blev kvar där ett bra tag. En dag kom den sylvassa stenen ut, på normalt sätt. Kan ni gissa så lycklig jag blev. I samma stund som den där stenen kommer, så blir man 100 procentigt frisk.
Under pågående besvär så var jag ute och spelade på helgerna. Då hade jag inte den mest intensiva smärtan. Men jag kunde inte få fram en enda droppe urin. Det var totalt stopp. Jag minns vi spelade i Logen Långträsk. Och mellan varven så sprang jag på toan. Men det var lika torrt som i Saharaöknen. Usch, det var inte bra. Hela kroppen var i uppror. Min pappa hade liknande besvär. Senare fick jag veta, att detta kan vara ärftligt. Dr. Jan Hultén på Piteå lasarett, sa att en "normal" människa har högst 1-2 anfall under hela sin livstid. Men jag hade hur många som helst. Alltså tillhörde jag de "onormala" släktet. Men nån måste ju göra det också.
Roger.
Kommentarer
Trackback
