Dansbanden breder ut sig /1975
Sten Carlsson och hans Salta Mandlar får illustrera "dansbandsexplosionen"
(vilket därmed inte innebär något ställningstagande till orkesterns kvalité).
Var kommer alla dansband ifrån? Vart tar alla artister vägen? Jag har redan tidigare vid upprepade tillfällen varit inne på det faktum, att dansbanden breder ut sig mer och mer på artisternas bekostnad. I folkparkerna, på krogarna - och på senare tid - också på skivmarknaden. Trenden är ännu mer markant just nu. Utvecklingen är inte enbart positiv. Jag håller helt med Jan Andersson som i "sin" tidning nyligen skrev så här:
"Tendensen är tydlig och det är tråkigt. De dansorkestrar som i dag blir mer och mer populära låter nästan likadant hela bunten. Oftast är det hygglig dansmusik men dålig underhållning. Inte nog med det att de mördar gamla fina bitar - allt stöps i samma form - dåligt, utslätad sång och rakt, tradigt tempo. Mycket saknar helt finess, kvalitet och orginalitet. På något sätt måste trenden brytas".
Frågan är bara hur. Även om det tillkommit en och annan varitékrog under senare tid, så har det dock lagts ner betydligt fler - åtminstone om man räknar dom som fortfarande visserligen finns kvar men som däremot upphört med artistunderhållningen. Varje varitéscen som försvinner betyder minskade arbetstillfällen för artisterna. Samtidigt måste man förstå krogarna, som satsar på dansmusik i stället för underhållning. Om gästerna hellre vill dansa än låta sig underhållas, så måste dom naturligtvis få göra det. Kombinationen artist-dansorkestrar - redan väletablerad i i folkparkssammanhang - förefaller vara en tänkbar utväg, om man vill åstadkomma en ordentlig blandning i utbudet. Gunnar Wiklund föregick med gott exempel, när han i höstas reste land och rike runt och dels bjöd på show, dels sjöng till dans.
--------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Lördagen den 4 januari 1975.
Kommentarer
Trackback
