Roger Lindqvist

I oktober 1972 gick jag in genom Piteå-Tidningens entré. Jag hade valt att göra min pryo på PT som jag kände skulle bli väldigt spännande. Jag tror att det rörde sig om två veckor, och en av dem som jag mötte var journalisten och sedermera chefredaktören Erik Westling. Sven Meyer, Jan Lundqvist, Allan Forsberg var också några som jag "stötte på". Jag träffade även PT-journalisten Ulf Dahlberg samt fotograferna Hans G. Pettersson och Nils Ögren. Tillsammans med Dahlberg/Pettersson fick jag åka på sk reportageresa. Jag fick montera en egen PT-sida tillsammans med typograferna i PT-husets källare. En av dessa "typer" var en fd granne, Rune Sandlund. Några våningar upp i byggnaden, fick jag sätta mig bakom en skrivmaskin och fritt skriva ner vad jag hade i tankarna. Jag hade någonstans ett sug efter att både fotografera och skriva. Det blev ju inte ett dugg sämre, när jag tillsammans med några andra skolkompisar, fick möjligheten att ha Rune Höglund som lärare i film och fotokunskap. Rune var ju en riktig Piteå-profil med egen fotoateljé på Prästgårdsgatan. Även Runes fru Anna-Greta var med i skolan under lektionerna. Detta var något av en Aha-upplevelse. Vi hade en kamera av märket Konica som vi laddade, fotade och framkallade. Vi filmade med en Super 8 och gjorde en film om hur ett hus kommer till. Vi var bl. a. ute på Hortlaxhus för att filma och senare klippte vi ihop det hela. Jag fick både vara bakom som framför kameran. Undrar vart den filmen tog vägen?

 

Att skriva och fota var ett utmärkt sätt att få fram sina känslor. Och så har det ju fortsatt att vara. Spela trummor handlar om samma sak. Det fanns många saker som jag upplevde som otroligt tråkigt under skoltiden. Men så fanns det stora ljusglimtar. Ljuset i skolan var teckning, musik och foto och film. Jag minns att jag även ingick i en grupp som handlade om konst. Där var jag ensam kille bland massa tjejer. Jojo, man stack ju ut... men det var underbart att vistas i den miljön. Så var det ju väldgt vackra tjejer också ... men jag var så innerligt blyg, så in i bomben. Det fanns en tjej som jag tyckte väldigt mycket om, men tror ni att jag tordes säga det? Nej, tyvärr.

 

Nu har Lindqvist-tåget återigen spårat ut. Jag skulle inte bli nån vidare lokförare alltså. Vad det hela egentligen skulle handla om var ju PT-huset, som så småningom skall bort. Leif Lidman och jag gjorde för ca ett år sedan, ett besök och tog många interiörbilder. Dessa bilder ligger ännu i sin mapp, opublicerade. När PT flyttade efter 30 år i bygganden, så flyttade andra firmor in. Däribland Fonus och Keramix. I dag är huset tömt på allt sitt innehåll. Det står liksom bara och väntar på nådastöten. Dödsdomen är ju redan avklarad. Stackars gamla hus. Undrar om gamla rivningshotade byggnader kan gråta? Det brukar var lite blött på trottoaren när jag passerar. Jag har undrat varför - men nu vet jag.

 

Roger.