Siste skomakar´n i Piteå filosoferar
Interiörer som den här hör snart det förflutna till. Veteranen Ernst Holmstedt
fortsätter så länge så länge han orkar. Och så länge hans lilla stuga får stå
kvar. Vilket av allt att döma inte blir så länge till.
Porträtt av en hantverkare. Något mer. Ett konstaterande. Hela hans liv har varit skor. Lite tillspetsat: ett idogt arbete på folks undergång. Var vänder man sej när det inträffar? Detta med att gummisulan släpper. När klacken i bästa dansskon måste rättas till. Naturligtvis går vi till skomakarn. Till yrkesmannen. Hantverkaren.
Finns dom kvar dom där gamla hedervärda skomakarna? Som sitter där vid sitt arbetsbord till en lampas sken. Pliggar och skär. Plirar under glasögonen. Som lägger sylen åt sidan och tar en pratstund när det kommer kunder. Skomakaren som kan sitt yrke från grunden, så att säja. Ja, hur förhåller det sej med detta i dagens läge? Med jäkt och hårt uppdriven arbetstakt. Vi låter frågan gå till, ska vi säja hantverkarnas grand old man i Piteå, skomakarmästaren Ernst Holmstedt. Och han väntar inte med svaret.
- Nej, säjer han, skomakarna finns inte kvar. Dom som i dag sysslar med skor är bara reparatörer. Saken är konstaterad.
Själv får han finna sej i att vi uppfattar honom som den ende kvarlevande i branschen. En veteran. Ernst Holmstedt har nämligen varit med i 70 år. Mäster fyller 82 till sommaren.
¤ RUCKLET MÅSTE BORT
Piteå stad är känd i vida kretsar för sin hantverkskår. Sin höga affärsstandard. Sina smakfullt påkostade och inredda lokaliteter och verkstäder. Det finns undantag, Verkstaden där Ernst Holmstedt håller till. En liten stuga. Med bra affärsläge vid Storgatan. Men utan överdrift ett ruckel. Den ska bort när som helst, säger mäster. Utvecklingen står ju inte stilla. Och samma sak är det väl med en annan...
Vi slår oss ned för en pratstund. Får höra ett livsverk passera revy. Tidens flykt i skarp relief. Holmstedt sitter på plats. Bakom sin disk. Klockan är mitt på dan. Den mörka rullgardinen mot ströget är nerdragen helt och hållet. Men vi måste få litet värme i stugan, säjer han. Lägger ved i järnspisen. Ruckar på spjällbandet. Ute lyser marssolen. En föraning om vår. Inne i den lilla stugan hos den gamle skomakaren råder något av höst...
¤ BÖRJADE SOM 12-ÅRING
Vid tolv års ålder kom Holmstedt i lära. Det var den gamle mästaren O. A. Rönngren. En hedersman av gammalt märke var han. Som förstod oss pojkar. Inpräntade många lärdomar av värde i framtiden. Drev skomakerirörelse. Ofta med en arbetsstyrka om upp till 24 anställda. Man gjorde - det vill Holmstedt trycka på - nämligen skor. Det är litet skillnad det, se. Och Holmstedt kom med. Lärde sej yrket. Satt vid disken. Vid lappmaskinen. Fick sköta om butiken. Arbetsdagen var lång. Man började redan klockan sex. Slutade klockan åtta. Ofta arbetade man över. Det gick som det ofta brukar gå för springpojkar och lärlingar. Ernst Holmstedt övertog rörelsen. Året var 1908.
¤ FOTAVTRYCK
Holmstedt reser sej. Låser upp ett gammalt skåp. Tar fram en gammal av tidens tand märkt anteckningsbok. En kladd. Med minnen av gamla kunder välbevarade. Icke med fingeravtryck. Men väl med fötter. Ritade i naturligt storlek. Minnen av gamla stadsbor. Man lägger märke till små egenheter i modellen. Alla storlekar. Ett tvärsnitt av bygdens befolkning. Präster, borgare och bönder. En del åtskilligt plattfotade.
Det är en gammal skomakare som berättar. Kommenterar och konstaterar. Att det i dag inte finns några skomakare kvar. Yrket har dött ut. Det liksom många andra. Nej, dom som nu håller på med skor är bara reparatörer. I dag har man tillgång till maskiner, spik och klister. Man reparerar skor. Inte är man skomakare för att man sysslar med sånt. Med glöd och inlevelse skildrar Holmstedt hur det verkligen gick till på tiden det begav sej. Då skomakarna tillverkade skor. Man förstår mästers reflexioner och resonemang. Till en del.
- I dag har jag det mest som hobby. Man måste ju ha något att syssla med. Det blev så långsamt sen hustrun gick bort. Jag var uppe i Kiruna hos dottern under julhelgen. Det var tal om att stanna ett tag där i vinter. Men jag måste hem. Hem och laga skor. Folk trodde jag hade lagt upp. Med jobbet alltså.
- Ingången till stugan hade snöar igen. Det såg ödsligt och övergivet ut. Jag fick hjälp med att skotta upp. Gjorde upp eld i spisen. Rörelsen kom i gång. Det ska bort alltihop. Man ska bygga ett stort hus där. Ingenting att säja om det. Det är bra att det rörs.
Gamla och unga pitebors fotavtryck finns i en gammal liggare.
De äldsta är mer än halvsekelsgamla.
¤ GAMLA TIDEN INTE GOD
Den gamle skomakarn, som förblivit vid sin läst, är något av ett original. Med charm, viatlitet och glad uppsyn. Ser framåt fortfarande. Hyllar inte den konservativa linjen. Målar i skarpa och tydliga färger den gamla tiden. Som inte var god, utan hård och bister. Skildrar hur stan utvecklats från idyllisk och oren till en större och renare. Det var otäckt detta med korna, som strövade kring fritt efter gatorna...
På tal om ungdomen i dag. Betyget blir bra. Mycket bra. För man ska väl inte skylla på ungarna att föräldrarna gör allt för att skämma bort dom! Tänk i dag är det ingen skillnad på telningarna, detta med vilka som är vems. I dag är alla rika. Om man ser till det yttre. Men var finns förnöjsamheten, detta att vara belåten med livet och tillvaron? Det är en gammal man, som ställer frågan. Han går vidare. Det här med politiken har jag aldrig brytt mej om. Han tycker synd om dom som bär ansvaret. Den där Erlander, han var ju en reslig karl, då han tog vid, men visst har han farit illa. Men nog är det välsignat detta med pensionen. Dom talar om att det ska ordnas ännu bättre.
Vår talesman har följt med tiden. Berör den planerade industriella expansionen för vår bygds vidkommande. Länge nog har vi kört i väg råvaran och vad har vi fått tillbaka: fallfrukt. Men visst är det synd att det gamla hantverket dör ut. Skomakeriet, skräddaryrket, bleckslagarna. Utvecklingen har ridit fort. Det har hänt så mycket sen jag började. Det är sjutti år sen...
¤ FRÄMLINGSKAP
Hantverkaren och filosofen i det lilla pörtet vid Storgatan har talat. Han är gammal men inte färdig att lämna sitt arbetsbord. Det har följt honom under hela hans gärning. Han hanterar än i dag verktyg, som är över hundra år gamla och mer. Väl har hans liv skiftat och växlat. Tidens flykt har han upplevt på sitt sätt. Vemod ligger i hans ord, då han säjer att han känner sej som en främling då han går ut på stan. Hans gamla vänner ligger på kyrkogården. Han har livserfarenhet, den gamle hantverkaren. En personlighet med filosofiskt drag över sej. En hedervärd representant för en svunnen tid.
-----------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 7 mars 1959.
Kommentarer
Trackback
