Kattflickan Sessans tragiska död.
Jag har i min minnesbank samlat på mig många minnen. De allra flesta är av positiv art. Men så finns det även minnen av det mer tråkigare slaget. Ett av dessa minnen handlar om en liten söt kattflicka som hette Sessan. Hon föddes i Svensbyn i början av 1969, hemma hos min systers svärföräldrar, Valle och Astrid Höglund. Vid ett besök så fick jag frågan om jag ville ha en kattunge; Klart jag vill, sa jag. Sessan flyttade hem till oss efter några veckor. Och allt var frid och fröjd. Julen 1969 käkade Sessan upp en del av en gummiorm som låg i mitt rum. Hon blev jättesjuk, och vi trodde alla att hon skulle dö. Men Sessan var en tapper liten tjej, som lurade döden. Resultatet blev att hon miste tre av sina nio liv.
Sessans mamma här i sitt hem i Svensbyn med min syster vid sin sida.
På Valle och Astrids tomt i Svensbyn, fanns en sommarstuga. En sommardag
i mitten av 60-talet när vi hälsade på, sov jag middag i en säng i stugan.
Så gjorde även kissen på bilden. Hon låg på kudden väldigt nära, och hennes
spinnande gjorde att jag somnade rätt så fort.
Jag har alltid varit väldigt förtjust i katter. Min första katt fick jag av Essy, min ingifta faster, som var gift med Erik min fars bror. Essy var alltid väldigt snäll med mig. När vi kom på besök tog hon alltid fram sina nybakade bullar och kakor. Och när vi satt vid bordet så sa hon: Roger, fika nu! Bry dig inte om mamma. Min mor brukade säga att man inte skulle fika av alla sorter, det såg inte så fint ut, som hon sa. Detta föranledde Essy att bjuda mig på lite extra. Vi brukade skämta om detta ibland. Katten som jag fick blev inte så långlivad, den blev så småningom överkörd på hortlaxvägen. Jag var utom mig av sorg. Men hennes mor blev 17 år gammal.
Sommaren 1970 solar sig Gerd på den röda luftmadrassen. Sessan tittar nyfiket fram.
Sommaren 1970 fick Sessan två kattungar. I samma veva skulle vi göra vår ständigt återkommande färd till Gällivare, för att hälsa på Linnéa och Olle, min moster och hennes familj, där dötrrarna Åsa och Nonne också ingick. Morfar brukade alltid följa med. Det gjorde han vid det här tillfället också. Innan avfärden var min mor i samtal med min morbror Lennart Lundgren. Han skulle titta till den lilla kattfamiljen under helgen vi var borta. En fredagkväll i juli, styrde han in sin röda VW på infarten och tittade in hos Sessan med söner. Allt verkade helt okej. Inget som avslöjade några oegentligheter, inför den tragedi som snart skulle komma.
Det var en varm dag den där dagen vi påbörjade vår hemfärd. Efter ca 30 mils åkande så var vi äntligen hemma i Hortlax. När vi kom in på infarten var det nån som poängetrade att Sessan låg på grusgången. Vilket var väldigt konstigt. Hon som annars brukade undvika gruset, och istället välja den mjuka gräsmattan. Jag minns att jag sprang ut för att hälsa på henne, inte bara henn, utan även hennes ungar som låg i bodan bredvid. Men åsynen av min kära katt fick mig att rygga tillbaka. När jag såg hennes tre bortslitna ben så förstod jag varför hon låg på just den här platsen. Hon kunde ju inte röra på sig, stackar´n.
Jag ropade till min föräldrar och min morfar Sanfrid, som också såg den mycket tragiska synen. Min morfar var rärr så handlingskraftig, han funderade inte värst länge innan han sa: - Hon måste avlivas nu på en gång. Jag gör det! Så tog han katten i sin famn och bad att min pappa skulle ta fram sin yxa. Avlivningen av Sessan gick fort och utan missöden. Men nu när hon var borta, den unga kattmamman, vad skulle vi göra med hennes två ungar? Lösningen blev en nappflaska inköpt på Lek & Hobby i Piteå. Vi födde upp dem med flaskan, och de två nådde vuxen ålder. Men Sessan då, hur hade hon tappat sina tre ben?
Min mor ger en av ungarna ur den flaska som vi köpte på Lek & Hobby i Piteå.
Här sitter jag med de två söta ungarna, sommaren 1970.
Här har kattungarna för första gången provat Sardiner. Här kommer de
springande alldeles röda kring munnen.
Två moderlösa sötnosar ute på upptäcksfärd.
Varför och hur Sessan hade mist sina tre ben, medan det fjärde endast hängde i ett par senor, var en gåta. Men gåtan började så småningom lösas upp bit för bit. En granne berättade att några barn kvällen före vår hemkomst, varit dumma med en katt. Katten var utan tvekan vår lilla Sessa. Det berättades om en moped som åkt omkring i den närliggande skogen. Katten hade kastats upp i luften, enligt uppgift. Detta blev också svaret på gåtan. Sessan hade helt enkelt varit utsatt för några barns makabra lek. Hon hade kastas upp i luften och rätt så säkert hamnat i moppens hjul. Det var sk slitskador som hon hade på sina ben. Det stämmer alltså in på versionen om ett ekerförsett hjul. Men nåt 100% svar fick vi aldrig.
De två kattungarna nådde visserligen vuxen ålder. Men en av dem förolyckades
på hortlaxvägen, medan den andra dog av en bettskada.
Lördagen den 15 mars 2008 berättade jag historien om
Sessans olycksaliga öde i Piteå-Tidningen.
Efter publiceringen var det många som hörde av sig till mig.
-------------------------------------------------------------------------------------
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
