Roger Lindqvist

Så har då SD:s Jimmie Åkesson gästat Piteå. Publiken på Byxtorget vände ryggen till, medan andra faktiskt vände sitt ansikte till för att lyssna. Jag kan väl börja med att säga att jag är inget större fan av Jimmie Åkesson och hans parti. Herr Åkessons åsikter gör vår värld betydligt kallare, och ogästvänligare. Men detta med ryggvändningen tycker jag är fel väg att gå. Vi lever i en demokrati, och eftersom SD har valts in i vår svenska riksdag, så måste vi - om än vi avskyr den politik han står för - ta debatten med lyssnande öron, och ansikten VÄNDA mot honom, och på så sätt göra våra demokratiska röster hörda.

 

Ett bra alternativ bjöd sossarna i Piteå på. Istället för att vända sina ryggar, bjöd man på palt och tårta. Man hade även bjudit in RFSL för att på så sätt hylla mångfalden. Detta ger jag tummen upp för. När man vänder sin rygg, är det en slags symbol för (tycker jag) att ens argument är på upphällning. Munnen sitter ju som bekant på framsidan av ansiktet. Inte baktill. Det är med munnen vi skall visa vår raka hållning mot främlingsfientlighet och andra mörka krafter i vårt samhälle. Och vem har kommit på idén att vända ryggen till? Är det någon välavlönad lobbyist från Bryssel?

 

Demokratin måste vi alla kämpa för. Varje dag, varje timme och minut. Jag hade förra veckan en lång debatt om demokratiska frågor med en person som fanns långt ut på högerkanten. Man blir nästintill skrämd när man hör vilka tankar vissa bär på. Likaså med de fascister/nazister som springer runt på gator och torg, och skriker sig hesa  av hat. Likadant med de som representerar Röd front, som har gjort till sin livsuppgift att bekämpa alla som kallar sig för nazister. Men Röd front är inte mycket bättre. I bland frågar jag mig, vart tog den där världen vägen, som jag en gång växte upp i? Vart tog Sverige vägen? Och till sist en mycket viktig fråga: håller vi på att urholka yttrandefriheten? I dagens Sverige vågar man knappt längre hissa sin svenska flagga, utan att bli misstänkliggjord. Vi skall inte ens prata om den där chokladbollen som min mamma brukade baka i min barndom. Så oskyldigt mitt i allt. Jo, jag vet men ändå inte. En sak är jag säker på: jag är en fredsälskande person som många gånger, debatterat mig både varm och svettig, med andra sorts individer som tycker något helt annorlunda. Men det måste finnas en balans i allt vi gör. Det är inte enbart svart eller vitt. Det finns så många nyanser däremellan.

 

Att våga öppna sin mun och visa sina åsikter, kan vara ett laddat ämne. Det kan vara en del som förstår, medan andra inte förstår. En fb-vän som följt mig ganska länge, och vet vilken åsikt jag har i dessa frågor, "avrättade" mig när jag helt oskyldigt frågade vilket kön det var på den skäggiga damen i Eurovisionsschalgern. Så lågt till tak hade han i "sin trånga" värld. Om vi inte längre vågar prata med varandra, utan att någon ideligen tystar ner, så vill jag nog inte längre vara med. Om vi hittar fel i allt som händer och sker, då har det gått alldeles på tok för långt åt pipsvängen.

 

Jag vill leva i en fri och öppen värld. En värld där vi alla skall kunna framföra våra innersta tankar. Det är en fungerande demokrati. En icke fungerande, är den demokrati som är tvärt om, som ni förstår. Och då heter det icke längre demokrati. Jag vill inte bli "avrättad" för att jag som en vanlig person vill ha svar på en banal fråga. Min korta stund på jorden vill jag leva under okonstlade former. Jag vill vara jag. Därmed basta!

 

Roger Lindqvist.