Roger Lindqvist

 

Att präster i Svenska kyrkan "botar" homosexuella genom handpåläggning och förböner, var SVT:s Uppdrag Granskning "stora grej" under veckan som gick. Med en dold kamera tar den påstådde bögen "Lars" kontakt med olika präster i några stift, och vill ha hjälp mot sin ångest pga av sina "orena" tankar. Vad som sedan händer är att respektive präst på ett seriöst och etiskt sätt, tar emot "Lars" och försöker hitta en väg  i hans problemfyllda vardag. Så långt tycker i alla fall jag att dessa präster handlar exakt som man förväntar sig av en själasörjare.

 

Om jag vore präst, så skulle naturligtvis min tro genomsyra hela mitt liv. Tron "försätter ju berg" som det heter. Om jag INTE skulle be för mina församlingsmedlemmar, INTE ta min tid i anspråk på personliga samtal med medmänniskor som var i kris - tja, då vore jag en präst endast till det yttre. Jag vore då enbart ett skal. Inget innandöme. Vad dessa präster faktiskt visar, är ju ett engagemang.

 

Om det istället vore så, att prästerskapet skulle gå ut på gator och torg, och visa ett nedlåtande sätt gentemot alla homosexuella, då vore det en helt annan sak. Då skulle dessa Guds män och kvinnor begå grovt tjänstefel. Men vad som händer i SVT:s program, är att en förklädd mansperson med dold kamera, frivilligt uppsöker kyrkan för att i sin ångest över sin läggning söka få en slags tröst. Själasörjaren gör då precis som handboken förtäljer: han/hon söker nå en slags problemlösning i fallet. Åtminstone jag tycker att även detta hör hemma hos en troende präst i vår Svenska kyrka 2014.

 

Att våga tro på under, i dagens samhälle, är det förbjudet månne? Att predika, "göra alla männiksor till Jesu lärjungar" är ju ett klassiskt citat ur Bibeln. Vad vore alla dessa präster, prelater, pastorer om de inte finge praktisera sitt kall? Svar: en tomhet, en lögn! I dag höjs även röster på att kyrkans budskap icke längre är lämpligt i det "moderna" århundrande vi alla lever i. Examensavslutningarna har bytt plats till kala sporthallar m.m. Mina far och morföräldrar samt många i min släkt är troende. I min by står vår vackra jugend-kyrka stolt på sin höjd sedan nästan 100 år tillbaka. Jag vet inte, men något är galet.

 

Kan det vara så att människor av i dag, har avfjärmat sig så mycket, att den naturliga kyrkomiljön nära på anses som lite suspekt? Att en präst predikar kärlekens evangelium, kommer väl inom loppet av några år att också det anses som stötande? Ta gärna ett studiebesök i er kyrka. Då skall ni se att det finns inget farligt därinne. I den orolig värld vi nu lever i, söker vi hela tiden upplevelser både inom det ena och det andra. Det mördas människor på löpande band. Det våldtas unga tjejer och barn. Det görs fräcka inbrott hos våra gamla där gärningsmännen ibland förstört livet för de drabbade. Mot bakgrund av detta, så tycker jag att kyrkans miljö, och det prästerna idag får sån dålig kritik för, att de på ett seriöst sätt tar emot en "vilsen medmänniska", väger väldigt, väldigt lätt i sammanhanget, jämfört med de jag nyss gett exempel på.

 

Men vi är alla olika, och det är jag glad över. Och kom ihåg: ALLA är lika mycket värda.

 

Roger.