Roger Lindqvist

- Hej Roger, säger Gerd i mobilen, när jag nästan passerar skylten till Hortlax.

- Jag har köpt lite blommor till pappas grav, kommer du dit om ca 20 minuter?

- Jag kommer, säger jag och samtalet avslutas.

Med kameran i ena handen (en av mina bästa och trognaste vänner) tar jag en promenad från vår lägenhet och ner till kyrkogården. Gerd har nästan gjort allt klart när jag kommer.

- Kom så går vi en sväng, säger jag och pekar mot den nyare delen av "körrgårn".

På den nyare delen ligger vår pappas lillebror Åke Lindkvist. Han har en vacker liten färgglad blomma som lyser så glatt och inbjudande vid sin sten.

 

Farbror Åke, en kär farbror som hade ett gott skratt. Snäll av naturen, och alltid med ett litet leende när man möttes. Konstigt, tänker jag, jag har aldrig någonsin sett Åke arg och upprörd. Gerd håller med. De två bodde grannar på Degeränget i många år. Och hon har som jag, enbart positiva tankar om vår gemensamma farbror.

 

Efter besöket hos Åke går vi till den fina minneslunden. Vi sätter oss på en bänk och vi båda börjar tänka högt.

- Jag undrar hur man skall ha det, säger min syster, när den dagen kommer.

- Kremering eller...?

- Jag ska inte kremeras, säger jag, jag skall ha det "gamla vanliga".

Döden, denna definitivt slutpunkt i livet, som vi alla en gång kommer att tvingas möta.

Vi pratar om ett liv efter detta. Där jag har min teori väldigt klar.

- Jodå, jag tror på det, säger jag till min syster.

- Varför inte? tillägger jag.

- Jag vill ju så gärna att det skall vara så, men som sagt ingen vet med bestämdhet.

 

I min fantasi så kommer jag till en tågperrong med en resväska. Stationen är full med väntande resenärer, jag är en av dem. På en stor anslagstavla finns tusentals namn uppskrivna, i alfabetisk ordning. Jag tar min väska och går fram till skylten och börjar söka...

- A, B, C...K. L...Jodå, här står det: JOHN ROGER LINDQVIST f. 1957. Avresa klockan 07:00.

Jag känner en enorm glädje i mitt bröst, klockan 7... i morgonbitti...

 

Morgonen därpå står jag redo med min gamla slitna väska, som jag köpt på loppis i badhusparken. Så hörs det välbekanta ljudet från ett tåg på ingående...

- TAG PLATS, RESANDE MOT EVIGHETEN. TAG PLATS, STÄNG DÖRRAR OCH GRINDAR.

Skönt, jag fick en fönsterplats. Och under tiden som tåget rusar iväg känner jag en spänning i min kropp. Tiden är till ända, och jag reser utan vetskap om veckodag, månad eller år. Jag är bara på väg mot nåt okänt.

 

Efter många timmars resande, kommer vi så fram till en plats fylld av en sån skönhet att jag måste nypa mig i ena armen. När jag så småningom kommit mig litegrann tillrätta, uppmanas jag - och alla de andra - att anmäla oss i en slags reception. När det blir min tur så vet receptionisten mitt namn, och tillägger: - Jo, det var så sant, det har varit en herre och frågat om dig. Han heter John, och var väldigt mån om att få vetskap om när du skulle anlända.

- John... det är ju min pappa. Har min pappa varit här?

- Det stämmer. Han hade två andra herrar i sällskap, Sven och Åke, är dessa bekanta?

- OM dom är!

- När du i morgon går över floden, kommer du till ett litet villasamhälle, som heter Lyckliga dalen.

- I Lyckliga dalen på Lyckogatan 2 bor din far och alla de andra släktingar som du en gång lärde känna, medan du gick på jorden.

Jag känner mig helt förstummad. Pappa, Sven, Åke och alla de andra...

- När skall jag hmm... gå över floden, säger jag.

- I morgon 7:30.

- Du kan lämna alla dina jordiska saker i det där rummet, där det står "Effekter" på.

- Jag lovar dig Roger, du behöver dem inte mer. Du kan lämna alla dina eventuella sorger där också.

- Sorger...?

- Jaa, dit DU ska finns inga sorger och bedrövelser. Där härskar harmonin till 200 procent.

- Det var så sant. Det är beställt ett Ludwig trumset i det hus du skall bo i.

- Jag tror det är din pappa som gjorde detta så fort han hörde att du skulle komma.

 

Dagen därpå exakt på slaget klockan 7:30 lämnar jag allt som en gång tyngde mig på den jord jag vandrade på. En fridfullhet som jag aldrig någonsin tidigare känt och upplevt, belägrar min 1,67 centimeter långa kropp. Och i mitt huvud snurrar tankarna. När jag kommit en bra bit på livets bro, ser jag nåt väldigt bekant lite lägre fram.

- ROGER, ROOOOGER... ropar en man med ett välbekant ansikte...

De sista metrarna springer jag för allt vad tygen håller. När jag så småningom kommer fram, kastar jag mig i min pappas armar och ett flertal tårar rullar ned efter kinden.

- Men så råoLit att dö äntligen hav kömme, säger pappa John på sitt breda Pitemål.

- I kveL sko vä etta åss en riktit gåo bröut vä gåo korven, sägar pappa och lägger sin arm om mina axlar.

- Nö jär dö hejm, Roger, äntligen jär dö häjm.