Asplunds smedja i Hortlax
PITEORTENS SISTE (?) BYASMED
Smedens yrke i sin ursprungliga form kommer säkerligen att
försvinna, säger Vilhelm Asplund, Hortlax. Det är tråkigt på sitt sätt
därför att det är ett intressant och stimulerande jobb, där varje moment
är skapande. Yrket blir aldrig monotomt och enformigt.
Han har stått vid sin ässja i många år - det har blivit närmare 45 nu. Och det kommer förmodligen att bli många fler. Så länge orken och intresset finns och så länge det finns jobb kommer han att stå inne i sin timrade, låga och ganska oansenliga smidesverkstad mitt mot byns skola.
- För det här är ett trevligt yrke, säger han litet stolt dröjande liksom för att smaka på orden. Det ligger skapande i varje moment - jobbet blir aldrig ensidigt och monotont. Och arbete - ja, det finns det övernog. Nu i varje fall!
Smeden Vilhelm Asplund tar emot Piteå-Tidningens utsända,
reporten Gustaf Johansson och fotografen Hans G. Pettersson
utanför sin timrade stuga vid hortlaxvägen. Mitt mot byns skola.
Vilhelm Asplund, 53 år, Hortlax, är en av länets få inom det gamla hantverkaryrket, där lågan från kolet fortfarande hålls vid liv, där järnet på ässjan lyser rött som en nedgående sommarsol.
BÖRJADE VID TIO
- När jag var tio ungefär blev det till att börja fuska i yrket, säger han och sticker in ett järn i glöden. Min far ställde upp en fisklåda framför städet, så att jag skulle nå uoo. När sedan pappa dog 1933 övertog jag och min bror smedjan, som far startat 1917, efter att tidigare ha jobbat i verkstaden vid Storfors såg. Efter ytterligare några år övertog brorsan hemmanet och jag blev alltså ensam.
- Ja, det vill säga: jag har ju haft två anställda under tiden, men båda stack sin väg, när de började kunna yrket. Ungdomen vill ju röra på sig, så det var ju inte så mycket att säga om. Men i fortsättningen tyckte jag liksom inte att det var någon idé att anställa folk som snart ger sig iväg. Det tar ju tre-fyra år att lära sig yrket någotsånär. En del säger att det är först efter tre år som man börjar kunna någonting. Fast det är klart: att slå bult är ju inte så svårt.
FRUN HJÄLPER TILL
- Nej, jag jobbar ensam numera. Min fru har ju förstås hjälpt till en hel del - det är ju så modernt numera med deltidsarbetande kvinnor, säger Asplund med en glimt i ögonvrån.
Vilhelm Asplunds huvudsakliga sysselsättning ligger i tillverkning av flottningssmide. Han har sex modeller som prånglas ut över hela landet. Umeå flottningsförening är den största kunden - 2.000 varje år - och sedan är ASSI och SCA också en ganska stor kund. Mellan 4.000-5.000 artiklar i flottningssmide tillverkar Asplund årligen.
- Flottningssmide har en god marknad, säger han. Det finns andra modeller än mina - i Obbola tillverkas t ex en bra modell. Om än draghakar är den största artikeln är det inte den enda. Fast tiden räckewr ju inte till att pyssla med alltför mycket.
Asplund har bl a en utmärkt konstruktion på ett bräckjärn, som särskilt vid rivning av hus är ypperligt. Det skulle kunna bli en stor försäljningsartikel om han bara satsade på den. Men tiden räcker som sagt inte till och nu blir det bara några exemplar. Han har tillverkat en isbill som fått lovord och ett källarlucksgångjärn hör också till produkterna.
PT-journalisten Gustaf Johansson i samspråk med Vilhelm Asplund.
MÅNGA STRÄNGAR
Vilhelm Asplund har haft många strängar på sin lyra. En tid var han hovslagare, men blev tvungen att sluta då ryggen började krångla. Han har haft rörmokeri och bilverkstad. Men det blev bara smeden och smedjan som överlevde. Slagen från smedjan i Hortlax kommer att ljuda ännu många år kanske.
- Jag behåller min smedja så länge jag orkar och vill hålla på - sedan blir det ingen som tar över, säger han. Men det är ett intressant och stimulerande yrke och det är ännu roligare när man fått folks förtroende...
--------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1964.
FAKTA---------------------------------------------------------------------
Vilhelm Asplund föddes 1911 och gick ur tiden 1970. Han var gift med Ebba f. Johansson (1914-1987).
Smedjan kommer jag väl ihåg. Man kunde inte missa den. Den hade sin plats nära Hortlaxvägen, granne med Hortlax Centralskola.
Bilderna är komna ur Hans G. Petterssons bildarkiv.
Roger----------------------
Kommentarer
Trackback
