Roger Lindqvist

I sann demokratisk anda lade jag och alla andra röstberättigade här "landet lagom", våra röster i valurnorna sistlidna söndag. Under kvällen och natten satte många kaffet i halsen när SD genom sina 12,9% blev det tredje största partiet. Många nästan grät av chock över att ett parti som predikar främlingsfientlighet, nära på fördubblade sina siffror. Dagen därpå gick man i sorgetåg över det ofattbara som drabbat vårt redan lite luggslitna samhälle. Det har debatterats i massmedia med stora svarta rubriker dagligen, så mycket att jag nästan börjat bli lite less och uttråkad.

 

Jag tillhör inte de 12,9 procenten som la min röst på Jimmie Åkesson. Men ändå tycker jag nånstans att våra folkvalda nu heller aldrig borde låna sina öron till vad Åkesson och hans väljare vill säga oss andra. Att stoppa huvudet i sanden är absolut ingen lösning. Hur otäckt budskap SD än har, så är vi skyldiga att ta reda på VARFÖR det blev som det blev. Om inte - ja, då är jag rädd att SD plockar hem ännu mer röster till nästa val om fyra år. Mona Sahlin nämnde häromdagen att hon gärna ser att de "seriösa" partierna nu tar upp en diskussion med SD och dess anhängare. För att på så sätt eventuellt locka tillbaka de S och M väljare som lämnade sina moderpartier, och istället tog steget över till Sverigedemokraterna.

 

Det är nu dags att sluta gråta över spilld mjölk, och istället kavla upp skjortärmarna och visa lite handlingskraft. Det finns ingen väg tillbaka, svart på vitt har vi fått veta vad det svenska väljarna tycker och tänker. Acceptera istället för att negligera!

 

Roger Lindqvist.