Roger Lindqvist

Onsdagsmorgonen den 28 september 1994 stod jag som vanligt vid busshållplatsen vid hortlaxvägen, och inväntade bussen. För det mesta så körde jag bil, men det hände i bland att jag var nödd att åka kollektivt. När jag anlände till Piteå busstation, ca 6:30 för att invänta "min" buss, som skulle ta mig ut till Öjeby sjukhem kom jag i samtal med en pratglad busschaffis. - Har du hört vad som hänt i natt? sa han och lutade sig ut genom sidorutan.

- Det har hänt hemska saker i "Östersund". Men där hörde jag fel. Det skulle vara "ute på Östersjön". Väl inne i bussen fick jag mig förklarat hela sammanhanget. När jag kom till jobbet stod TV:n redan på, och mina arbetskompisar satt i andäktig tystnad.

 

Jag hade förfärliga ryggproblem vid den här tidpunkten. Så pass att jag var tvungen att åka hem. Harry, en av jobbarkompisarna gav mig skjuts hemåt. En stund efter att jag kommit hem, så ringer det på dörren; det är min far som tittar in. Han är också förskräckt över det som hänt. Och vi sätter oss i soffan och tittar på nyheterna. Jag minns att han hade Piteå-Tidningen med sig. De närmaste veckorna och månaderna handlar enbart om farygskatsstrofen. Det diskuterades både hemmavid och på jobbet. Det var en tid av mycken sorg och förstämning.