Roger Lindqvist

Efter att ha formligen gäspat åt allt vad politik, samhälls- och världsproblem nu heter, har jag de senaste åren blivit alltmer intresserad. Min kära pappa missade helst inte vare sig Aktuellt, Rapport eller Nordnytt. Visst följde jag med, men det där med Nordnytt varje kväll, tillika väderprognoserna var inte min grej, liksom. Nu är det helt annorlunda! Idag missar jag inte nyhetsprogrammen, inte eller väderprognoserna. Jag har blivit som min pappa en  gång var.

 

 

Historieintresset har däremot följt mig sen mycket tidig ålder. Jag hittade en teckning som jag gjorde våren 1966. Det var ett porträtt av Gustaf Wasa som jag hade gjort på baksidan av bilden på Vasaskeppet. Arkeologi är ett annat område som jag följer så gott som de nu bara går. Arkitektur, är också något som jag uppskattar. Teckning, konst, musik, litteratur, film, teater är andra ämnen.

 

 

För några år sedan blev jag inbjuden att börja med facebook. Jag var helt ointresserad. Men så tyckte nån av sönerna att jag skulle vara med. "Du tycker ju om att skriva, farsan, gör ett försök!" Och vips var jag fb-användare. Jag kände mig som den där Bambi på hal is i första början. Jag följde med strömmen, och när jag såg mina fb-vänner laddade ned låtar från youtube, gjorde jag samma sak. Musik tillhör ju mina intressen. Men rätt snart upptäckte jag en annan sak som förbryllade mig. Konversationerna var en aning tråkiga och torra: "Jag har duschat", eller "Oj, vad det blåser ute", eller "Nu kom posten". Vad som också fick min hjärna att snurra, var att gillaknappen gick varm på dessa vardagliga inlägg. Om inlägget gällde lite djupare saker, så var det knappt att någon hörde av sig. Och där satt man och tänkte, är det bara jag som funderar, på det nyheter som just då var på tapeten. Jag tror om än Albert Einstein levt och varit fb-användare, och framlagt sina "tiden och rummet-teorier" så hade han haft max 3-4 gillanden. Konstigt är det i alla fall.

 

 

I går hittade jag de här uppmuntrande raderna på - jo just det: facebook: "SVENNE GRIS, OM NÅGRA ÅR TAR VI ERAT LAND, VI ÄR MÅNGA FLER ÄN NI...!" En muslimsk man med ett nonchalant leende, antingen skämtade eller hotade. Jag vill så gärna tro att det var ett dåligt ogenomtänkt skämt. Men jag undrar jag. Hade detta varit jag som skrivit dessa rader, hade jag blivit både anmäld och anklagad för att ha kränkt de muslimer som bor här i landet. När det är så att säga tvärtom, så råder endast tystnad. Att massmedia fortsätter att mörka den verklighet som råder ute i samhället, är i högsta grad oroande. När personer med tvivelaktig bakgrund, kommer in i landet och missbrukar den gästfrihet som vi visar, då förstår jag de som knyter sina nävar i byxfickan. Jag har några gånger uppmärksammat de problem som råder ute i landet på fb, men möts av idel kompakt tysssssssstnad! Gillaknappen går däremot varm när jag lägger ut foton på exempelvis katterna eller barnbarnen. Men jag har börjat foga mig  så smått för att kunna vara med i fb-gemenskapen. Eller vad sägs om: "Nu har jag ätit en banan!" eller "Det ilar i min tand!" Undrar vad gamle Albert Einstein skulle tyckt?

 

 

Roger.