Roger Lindqvist

 

Efter tandolyckan blev det mest provisoriska tänder en lång tid framöver. Inte förrän 1978, ca 9 år efter händelsen, sattes min nya framtand fast. Baksidan är av guld. Eftersom jag inte är någon Bill Gates i ekonomiskt hänseende, så har jag testamenterat min framtand till hustrun Elisabeth samt mina tre söner Andreas, Robert och Daniel.

 

Jag har gett hustrun direktiv att om jag skulle trilla av pinn, (å detta gör jag ju en dag) så skall hon ta tången som finns i verktygslådan och dra ut tanden av bara farten. Hon behöver inte tänka på att hon gör mig illa, eftersom jag då är lika död och bortgången som en nyss uppäten strömming från Pite älven.

 

Guldtanden kan hon låta värdera på Bukowskis, kanske att hon får sig en rejäl hacka, så att hon (och barnen) kan leva lite flott något år. Detta blir mitt arv till mina nära och kära. Men tills dess, så kommer jag att ha kvar min vänstra framtand, för att fortsätta mitt tuggande några år till.

 

Roger Lindqvist.