Roger Lindqvist

 

Lördagen började smått darrig. Vädermässigt sett. Regntunga skyar, som Gunnar Wiklund skulle ha uttryckt sig. Lite senare på dagen tittar solen fram bakom ett stort uschligt moln, som inte alls har varit välkommet. Så pass varmt att mannen som syns på bilden svettas. Men medan jag sitter så här så kan jag inte låta bli att fundera. Medan andra kämpar med livet som insats, sitter jag alltså här. Då kommer jag att tänka på en annan gammal slagdänga, som både Jan Sparring och Streaplers en gång framförde: Nån däruppe måste gilla mig...

 

Nu är jag inte så säker på att det är just så det fungerar. Men kanske...? Det finns många godhjärtade män och kvinnor som trots sina ödmjuka hjärtan levt på livets bakgator. Det finns många som aldrig ens gjort en fluga förnär men ända drabbats hårt av livets orättvisor. Vi lever i de vassa armbågarnas tidevarv, som fått katastrofala följder. Vad är rätt och vad är fel?

 

Jag är ganska så säker på min sak, när jag säger att den allra viktigaste tiden i våra liv är barndomen. Det är då vi skapas (eller danas, som min morfar brukade säga) och blir till de vuxna män och kvinnor vi är i dag. Trasig barndom behöver inte alltid bli ett trasigt vuxenliv, men det har sina fördelar om man både blir sedd och älskad som liten. Jag var bekant med en man som sett sin pappas missbruk av alkohol. Min bekant var i hela sitt långa liv absolutist. Han ville inte göra om sin pappas misstag. Så kan det också bli.

 

Vi lever i en tid av oro. De stora flyktingströmmarna från ett krigets Syrien och Irak har översvämmat Europa. Samtidigt som det är ett klart måste att räcka ut en hjälpande hand, ser vi även vissa biverkningar. Häromdagen gick kommunalrådet i Örkelljunga ut med meddelandet om att man bågnar under trycket. "Det har blivt väldigt oroligt här i vår lilla kommun, både vad gäller våldtäkter som narkotika osv". Något som fick den lokala polisen att skaka på huvudet. "Detta känner vi inte alls till, att det kriminaliteten skulle ha gått i höjden", som han uttryckte det. "Vi anmäler inte alla stölder, sa kommunalrådet, polisen har ju inte tid".

 

Att uttrycka sig fritt ur hjärtat, och säga vad man tycker är vi svenskar inte vana vid att göra. Men när det sker, så bemöts man antingen med idel tystnad eller vassa motargument. Om man har den stora turen att man blir trodd, så öppnas en dörr till en nödvändig diskussion. Detta är väl det allra bästa och mest konstruktiva; att mötas och prata med varandra.

 

För handen på hjärtat: Sverige är i dag ett land som många inte känner igen. Frågan är om vi någonsin kommer tillbaka den fridsamma ankdammen igen? Just nu verkar det mörkt.

 

Roger Lindqvist.