Roger Lindqvist

 

Det måste ha varit någongång i slutet av 50-talet, som min mormor en dag läste en veckotidning där den här bilden av Vasaskeppet fanns med. Hon tyckte den var så fin, att hon klippte ut bilden och ramade in den. Hur det kom sig att den så småningom hamnade på en vägg i vårt kök hemma i mitt föräldrahem, är en helt annan historia. Men hur som helst så satt den upphängd där under större delen av "mitt 1960-tal". I våras när sonen skulle bort med lite skräp i huset, så hamnade tavlan med Vasaskeppet i soporna. Nu är det på detta sätt: Daniel och jag är lite oense vad som är skräp och saker och ting som är värt att behålla. Vasaskeppet var i hans ögon skräp. Den här gången fick jag ge mig. Men innan tavlan mötte sitt tragiska öde, så passade jag tursamt på att föreviga den med min kamera. Bakom tavlan hade jag gjort en teckning av Gustav Vasa, och skrivit "våren 1966". Redan vid 9-årsålder hade jag en klar och bestämd uppfattning, om att dokumentera de saker, som jag ansåg vara värdefulla. Vasabilden var alltså en dyrbarhet i mina barnaögon.

 

Roger.