Roger Lindqvist

När jag tittar tillbaka över hur mitt liv sett ut kan jag inte annat än känna en oändlig tacksamhet. Dessa tankar och funderingar har börjat alltmer rota sig fast i mitt huvud. Troligtvis beroende på åldern. Jag hade en gång en lärare som hette Yrjö Bäckman. Jag skall aldrig glömma när han en dag satt bakom sin kateder och plötligen började läsa dikter. Det var hans egenhändigt skrivna tankar och funderingar som han skrivit ned på ett papper. Just då så brydde jag mig inte nämnvärt om det hela, men på nåt sätt så parkerade sig hans diktläsning i ett rum längst bak i mitt huvud. Och där har dem funnits kvar genom åren som gått. Av en händelse så mötte jag honom på apoteket i Hortlax för en si så där 2-3 år sedan. Jag påminde honom om den här händelsen i skolan, och han var icke sen att på nytt läsa ett par dikter där vi satt och väntade på tur.

 

Tacksamhetens tankar gäller även alla de jobbarkompisar och chefer som har kantat min livsväg. Så här litegrann på ålderns höst, så känner jag mig priviliegerad över att arbetskamraterna var både fina och jordnära. Så även cheferna jag haft. Ingen har gjort sig till och försökt trycka ned den andra. Det var killar och tjejer med stort sunt förnuft. Det fanns heller ingen tillstymmelse till mobbning. Alla behandlades lika.