Roger Lindqvist

 

Fick ta en tidig båt från Brännö för att hinna med tolvtåget till Stockholm. Det har i alla år varit mitt "öde" att när andra människor åker ut till öarna lördagar och söndagar, så har jag fått åka in till Göteborg f v b till andra orter. Jag garanterar att jag är ganska ensam ombord på båten vid infarten en söndag eller lördag.

 

Jag skulle till Hagge Geigert på Kungsan. Det har liksom blivit en "gammal och kär tradition". Denna gudomligt vackra och varma sommar skall man nog vara tacksam för, men man får lida för den när man åker tåg. Normalt älskar jag att åka tåg, men är inte så förtjust när termometern visar trettio grader och ömtåliga tanter vill ha alla fönster stängda.

 

Hur mycket folk det var i Kungsan kan jag inte säga, men jag brukar alltid tala om 35 000 för så ser det ut. Man ser knappast publiken för folk, Monica Nielsen var med, liksom Ambros Seelos fenomenala orkester och dessutom uppträdde Expressens skönhetskandidat Christina Sandström. Hon uppträdde i boa, ja faktiskt en riktig boaorm som ringlade sig kring hennes hals. Såg livsfarlig ut som dom kan kramas. Tog nattåget hem.

 

Vaknade på Göteborgs Central, icke väckt av konduktören utan av ett hejdundrande åskväder och regn. Det påminde mej om de tropiska åskväder jag varit med om, ty lika hastigt som det kom lika fort tog det slut. Dagen blev delvis en skrivaredag och på kvällen lyckades jag komma in på Rondo, Liseberg. Detta låter enkelt, men att komma in och beskåda och behöra Povel Ramel och Wenche bör vara lika svårt som att ta sig in till kronjuvelerna i London. Hittills allt slutsålt. Belöningen fick man. En fantastisk show. Alice Babs, Gby Stenberg och Sickan Carlsson har hittills utgjort favorithustrurna i mitt beundrarharem. Nu åkte Wenche också in. Povels suveränitet när det gäller text, musik och rytm har man alltid spisat som en ljuvlig anrättning. Här frossade man och bara hoppas att den underbara eftersmaken skall sitta i länge, länge.

 

Tisdagarna i juli och in i augusti är De Gamlas utfärdsdagar. I Göteborgs-Postens regi och delvis med pengar från luciaarbetet få då varje tisdag ca 350 folkpensionärer gå till sjöss med De Gamlas båt. Man går ut vid niotiden, gör en tripp ut i skärgården för att sedan angöra Långedrag klockan elva för kaffe och färska wienerbröd. Klockan tolv är det dans och lekar och klockan tretton bänkar man sig i seglarsalen där det vankas lunch. Till kaffet anordnas kabaret av diverse arister, priser utdelas till de äldsta, de som varit gifta längst, de som ha de flesta barnen o s v. Det finns alltid anledning dela ut priser till gamla människor. En liten andaktstund hålls och vid fyra-tiden bär det av mot Göteborg igen.

 

Så tillbringade jag alltså denna tisdag, inte direkt som folkpensionär men som artist. På eftermiddagen tog jag båten ut till Brännö.

 

När termometern utomhus visar på omkring 50 grader och inomhus så där en trettio, ja då är det ganska svårt att skriva, ja över huvud tänka. Då slår man sig till ro i solskenet och bara dåsar. Ev. om man så önskar tar man sig ett varmvattenbad i havet och välsignar så småningom den svalkande aftonbrisen när solen gått ner över Hönö. Man tycker riktigt man hör hur den röda glödkulan fräser när den går ner bakom horisonten.

 

Samma gudomliga väder på Brännö, samma ihållande värme och nu börjar faktiskt brunnar och dammar oroväckande visa tecken på att vattnet inte står ut längre. Den vackra ljungen, vars färgprakt är sensommarens verkliga prakttavla får ingen chans att pråla om värmen och torkan skall fortsätta. Gulsparvsparet blir tamare och äter nästan ur handen, ja de kommer in i stora rummet och retar vår ägandes kanariefågel med sin naturliga frihet.

 

Onsdag och torsdag ha vi dessutom flåsat i oss landskampen i friidrott mellan USA och Europa. Det är skönt att se andra springa i sommarvärmen.

 

Väderleksrapporten lika torr och värmande. Man blir ganska morgonpigg sådana här dagar. Morgnar och kvällar får man bästa svalkan om man nu skall tala om svalka i dessa dagar. Där vi bo, ganska högt upp i bergen, ha vi en vidunderlig utsikt över havet och inloppet till Göteborg. Som en markant profil se vi i väster Vinga och hela vägen från horisonten till inloppet vid Rivö fjord kan vi följa utgående och ankommande fartyg. Det är som en filmduk, men man tröttnar aldrig på filmen. Små och stora tankers, motor- och passagerarfartyg, färjor, fiskebåtar och nöjesfartyg passera ständigt revy. Måsarna känner våra matvanor och infinner sig prick vid måltiderna. Passa vi någon gång inte tiden så påminner de oss genom sina hungriga skrin.

 

Man håller på att riva Brännö Brygga. Med sina hundra år på nacken har den verkligen gjort sin tjänst både som brygga och dansbana. Fd mästerlotsen Gunnar Westberg har fått bryggan, bara han sågar sönder den och forslar bort virket. Han skall använda den som bränsle i vinter. Själv har jag blivit lovad några bitar som skall sättas upp på väggen som minne.

 

Samma väder. Tog båten in till Gbg vars asfalt kokade. Slängde mig på ett överhettat tåg f v b till Otterbäcken där Lion Club hade en tjusig hamnfest. Första gången jag sjungit från en godsfinka som scen. Logen var en gammal 1:a klass vagn från järnvägens barndom. Festligt! Väcktes klockan 5.30, bilade till Falköping och "tågade" via Nässjö, Hultsfred till Vimmerby... och värmen svek inte.

 

---------------------------------------------------------------------------------------

VI ¤ Den 16 augusti 1969.