Roger Lindqvist

 

 

Mitt första minne av Beppe Wolgers är ganska egenartat i ljuset, som det heter, av vad som sedan hände. Det måste ha varit 49, möjligen 50. Och det var på ett bröllop. Men inte vilket bröllop som helst. Det var mera likt ett Petronius gästabud. En konstnär sov djupt i ett grönskimrande badkar på toaletten. En friherre delade, med nasala kommentarer, ut runda visitkort, runda som oblater, till dem han nedlät sig till att tala med. Oändligt sköna flickor med kolsvart kring ögonen svävade omkring som odalisker. Och i ett hörn satt en man, ensam, fjärran och skön, med elfenbenshy och ett tunt ekorrbrunt skägg och knäppte melankoliskt på en gitarr och sjöng, sjöng med den milt nostalgiska röst som folk numera känner igen från Ystad till Haparanda, sjöng gång på gång och om igen en viskande ballad som just då var på modet - "Cool clear water". Om han varit klädd i toga, gärna röd eller kanske violett, skulle ingen ha tvekat om varifrån han kom och vem han var fast inkognito: en trött romerska kejsare från Rom under decadencen.

 

Trött på kvinnor, trött på dry martinis, kort, sagt - trött på allt. Han sjöng visserligen men vem kunde ana att han sjöng i en sko? Att humlor, hästar, okända djur dansade därinne bakom den bleka pannan! Men kort därefter utkom denne livströtte kejsares första diktsamling som bar det egendomliga namnet "Jag sjunger i skon" och som bl a innehöll en av de bästa barnvisor jag vet och som, oväntat som den fantasi som är absolut ny och originell och på sitt sätt snillrik, övertygade oss om att inför de bästa barnvisorna är vi alla barn. Melodien är av Olle Adolphson och visan låter så här - jag citerar ur minnet:

 

Efter denna debut fick han, har han senare berättat, bland sina dåvarande vänner, kanske av friherren med de runda visitkorten, alltid heta - he he - "dojsångaren". Deras, hans vänners, överraskning över att han hade en originell poet inom sig, måste ha varit lika stor som min. Men det fanns både yttre och inre skäl till hans litterära självhävdelsebehov. Som barn hade han varit tjock, ett av dessa tjocka barn som finns och förföljs i varje klass. Dessutom led han av svår stamning, han har själv på ett lysande sätt skildrat stammens svårigheter i ett kapitel i den underbara lilla boken "Djur som inte", ett komiskt mästerverk som definitivt kommer att överleva. Och vad är naturligare för den som inte talar rent än att försöka skriva.

 

Skrivmaskinen stammar inte. Den som till äventyrs bara ser Beppe som text- och visförfattare borde korrigera sin uppfattning genom att söka upp hans två andra diktsamlingar, "Bilden av vattnet" och "Kärleksbevis" och den fina novellsamlingen "Andra". Särskilt - enligt min mening - "Bilden av vattnet". Friherren med oblaterna upptäckte så småningom att han läste mycket också, den djäveln. Under år bedrev han t o m en bisarr och infallsrik litteraturkritik i "Samtid och Framtid". Vilket härmed bringas till allmän kännedom för att fördjupa bilden av det glittrande vattnet på vilket han seglar med sådan säkerhet, född i en båt på Dalarö som han är.

 

Senare under femtiotalet träffades vi, Beppe, Pär Rådström, Petter Bergman, Olle Adolphson, Sven-Bertil Taube, Bengt Ekerot, Bengt Eklund, många gästartister och jag, i den annars folktomma Teatergrillen varje dag på slaget fyra, medan våra hustrur (i den mån vi hade några) arbetade och slet i sitt anletes svett på sina respektive laboratorier och kontor. Jag minns - i detta nostalgiska perspektiv - denna tid som ett enda kontinuerligt skratt. Och detta skratt ledde till att vi gemensamt beslöt att spränga "genrernas tyranni", att åtminstone för en tid överlämna den allvarliga och försöka göra något åt visan och schlagern, sketchen och kabarén.

 

En visa kan varenda djävel skriva, det finns en luta i varje hand numera, men Beppe Wolgers verkliga insats - och det betonas också i juryns uttalande när han nu får Taubestipendiet - är att han lyckades göra något åt det rena schlagertexterna. Vad som antagligen föresvävade honom är den höga poetiska klassen i somliga, inte många kanske men desto bättre, amerikanska evergreens. Han sökte förebilder i sådana genrers genier som Ira Gershvin, Cole Porter, Oscar Hammerstein jr. De har aldrig presterat något sådant som t ex "Ut på sjön den vida ska vi ut och glida i en GRÖNMÅLAD BÅT" eller "Kan du vissla Johanna". De har i stället gjort sånger som "I´ve got plenty of nothing", "Just one of those things", "Mrs Otis regrets" etc.

 

Varför i Gershvins namn skulle det inte kunna stå något annorlunda intelligent eller t o m poetiskt i en vanlig enkel schlegertext? Måste det vara "hjärta" och "smärta"? Det är, som jag tror, från denna utgångspunkt som "Sakta vi går genom stan", "Vilsevalsen", "En gammal vals", "Ta av dej skorna" och hundra andra Wolgers-texter kommit till.

 

Mannen - Wolgers alltså - har också ett örafint som snus för vad som ligger för den enskilda sångarens eller - helst förstås - sångerskans röst. Han dras till de fantastiska talangerna, till Monica Zetterlund, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt, Gals and Pals. Och de dras, naturligt nog, till hans fantastiska talang. Tacksamheten bör vara ömsesidig. Vår, deras lyssnares, tacksamhet är ensidig och varm. Kära Beppe, säger vi, här kommer 5000 skära som förutom Riksbankschefens namnteckning också bär doktor Evert Taubes namn!

 

Men, säger någon, har Beppe inte gjort en del smörja också? Kära någon, hur mycket skit har du inte själv gjort i ditt liv? svarar jag.

Tystnad.

Men så fylls plötsligt tystnaden av Monica Zetterlunds röst. Vad är det hon sjunger? Det är "Sakta vi går genom stan...!"

 

LARS FORSSELL

 

------------------------------------------------------------------------------------

VI ¤ Den 18 mars 1967.