Roger Lindqvist

Livet är en rätt så konstig konstruktion i bland. Än så går det upp - än så går det ned. Men för det mesta så är det rätt så skapligt. Vi besökte några anhörigas gravvårdar i dag, jag och Elisabeth. Solen lyste, humlorna arbetade frenetiskt med sitt. Blommorna lyste bedårande vackert på Hortlax kyrkogård. När vi så småningom gick därifrån, så kom jag att tänka på alla dem som vi "lämnade kvar" djupt därnere i sin mull. Alla dem som en gång gick precis som vi, genom livet. Alla dem som upplevde stunder av lycka, men även det där lite gråa, surmulna vardagarna, då ingenting stämde.

 

Alla de som i dag inte finns med oss längre, började sina liv med ett förlösande skrik. Jag som musiker, har hört många goa låtar genom åren. Jag har spelat många av dem också. En del så förtjusande, att tårarna inte varit långt ifrån. Jag har hört de mest otroliga sångare, som jag inte ens trodde fanns. Jag har hört de mest fantastiska musiker, som levererat saker som gett mig gåshud. Men det allra mest enastående läte, det är det nyfödda barnets skrik på en förlossningsavdelning. Hur än många stjärnor i sång och musik som ställer upp sig på rad, finns inget som tar den lilla flickan eller pojkens allra första skrik.

 

När min far gick bort, den 4 juni 2005, satt vi alla vid hans sida. Han var i sin lilla värld, ett tillstånd som hans förödande sjukdom var skulden till. Men så plötsligt när jag böjde mig fram, och viskade i hans öra att jag älskade honom, så hände någonting. Han reagerade på det jag sa. Han gav ifrån sig - som det lät - ett slags "jag vet", dock inte i ord, men jag fick en känsla av att han tog emot mina ord. När vi alla, på vårt eget lilla sätt sagt adjö, så släppte pappa taget. Och mycket stillsamt försvann han iväg, till något som för oss är väldigt okänt.

 

Den 19 februari 1923, gjorde pappa som alla andra nyfödda, han skrek. Hans skrik var kanske ett välkomnande till den värld som han föddes in i. Somliga vill påstå att det lilla barnet som skriker vid födseln, är av en slags traumatisk art. En slags chock när man lämnar det lilla trygga i mammas mage, till något helt okänt som sker "därute". Livet skall man leva. Man skall försöka ta till vara på alla fina och fruktbara stunder som livet skänker. Man skall försöka att leva i nuet (historiskt intresserad som jag är, så lever jag lika mycket i det förflutna). Men jag hyllar livet, och jag stämmer in i filosofin att "leva så länge det går". Man kan resa världen över, uppleva och upptäcka. Man kan hitta värdefulla guldkorn i sin närhet också. Men den mest häftiga resan, den som ingen resebyrå i hela världen kan erbjuda, finns inom oss människor. Så återstår det en resa till, den vi gör när vi - som min far gjorde - lämnade livet. Min pappas jorderesa varade i 82 år. Och fastän han aldrig reste jorden runt, eller besteg världens högsta berg, så var han nog väldigt nöjd ändå. Jag hoppas att jag kommer att känna detsamma, när min tid får sitt slut.

 

ROGER LINDQVIST