Gamla skolan i Öjebyn rivs efter 50 år
Den gamla träskolan i Öjebyn, med sina utsirade tak och fasader,
ser inte så vacker ut längre. Rivningen har börjat och stora hål gapar
i väggarna. Bertil Lundström, skolstyrelsens ordförande i nära trettio år,
kan berätta åtskilligt om den femtioåriga byggnaden.
Nu skattar gamla skolan i Öjebyn åt förgängelsen. I femtio år har Öjebyns ungdom vandrat ut och in i de sex-åtta lärosalarna i tre våningar, och inhämtat vetande för livet och framtiden. När skolan beslöts och byggdes rasade första världskriget som bäst, det var svåra tider och skolundervisningen av en helt annan typ än nu. Skolväsendet var lagt under kyrkan och det var kyrkoherden i församlingen Axel Sandin som var högste skolbas. Den stora träskolan med massor av snickarglädje var ett under av skicklighet, och ännu på senare tid har man beundrat den stil som skolan företrätt. Den renoverades 1941 då man bland annat satte in centralvärme, och trots de stora skolbyggena på senare år har gamla skolan använts för småklasserna. Först för någon vecka sedan blev den överflödig och rivningen kunde påbörjas. Den sista länken mellan tjugotalets skola och sjuttiotalets skola försvinner.
Bertil Lundström, som bott i Öjebyn i hela sitt liv och som var skolstyrelsens ordförande i nära trettio år, vet det mesta om den gamla skolan i Öjebyn. Han har förstås aldrig själv gått i denna skola, men han minns invigningen 1920 där han själv var med. Det var nämligen vårterminen detta år som skolan togs i bruk efter en lång planerings- och byggperiod, med stora svårigheter i slutet av tiotalet.
KATASTROF
För den som inte känner kyrkstadens historia, kan det vara värt nämna att på det område där skolan står fanns före 1913 ett femtiotal kyrkstugor, främst ägda av Norrfjärdenbor. Men även några gårdar, ett par butiker och ett bageri med café fanns sammanträngt här öster om kyrkan. Mikaelihelgen 1913 utbröt en våldsam eldsvåda som helt ödelade all bebyggelse i denna del av kyrkstaden. När röken så småningom skingrades var allt jämnat med marken.
Vid denna tid var skolverksamheten inhyrd på olika ställen i byn, och man hade redan börjat tala om att söka centralisera på lämpligt sätt. När nu ett större område blev öppet såg skolsyrelsen sin chans. Marken ägdes delvis av kyrkan och delvis av enskilda, och dessa senare hade väl planer på att bygga upp igen. Det lyckades man förhindra och så småningom kunde kyrkan försäkra sig om all mark i området och planeringen för en skola påbörjades. Det var en arkitekt Åström från Piteå som fick uppdraget och han ritade en skola med sex lärosalar i två våningar.
"LÄSSALAR"
När ritningarna presenterades så var inte kyrkoherdeb nöjd. Han ville ha ett par salar i tredje våningen för konfirmationsundervisningen, och så blev det också. Därav kommer att skrivarens första och egentliga minne av denna skola daterar sig från "lästiden" 1929, då 49 läspojkar från "sörsidan" i tre veckor pluggade religionstext under dåvarande komminister Nordmark. Oj, vad det ekade i trapporna när hela skocken rusade ut efter lektionerna.
Uppdraget att bygga skolan lämnades, sedan grunden var lagd, till en byggmästare från Skellefteå, som i dagligt tal kallades kyrkbyggaren, erinrar sig Bertil Lundström. Han hette visst Johansson. Skolan byggdes på ett ganska ovanligt sätt, med både inner- och ytterväggar av stående timmer. Förmodligen hade man räknat med att stående timmer skulle vara fördelaktigt i ett så högt hus, men man glömde tydligen att stående timmer inte kan "siga" och bli tätare i springorna. Däremot blev det med tiden glest mellan stockarna och ett ständigt problem var att huset var kallt. Det var först 1941 när man renoverade och satte in centralvärme, som man också isolerade väggarna så att skolsalarna blev mindre dragiga. Då var Bertil Lundström sedan ett år ordförande i skolstyrelsen.
BRANDRISK
En träskola av så stort format är naturligtvis en stor brandrisk, men det har gått bra i Öjebyn. Och ändå var vedkaminer de enda värmekällorna de första tjugu åren. Man kan bara tänka vilken katastrof som kunnat bli följden om det börjat brinna under lektionstid, när det var som mest skolbarn i byggnaden fanns åtta lärosalar, sedan man i samband med sjunde skolårets införande varit tvungen att också ockupera de två konfirmationssalarna på tredje våningen.
Hur mycket skolan kostade när den byggdes är inte Lundström säker på, men han vill minnas att det rörde sig om 300.000. Det var en ansenlig summa före 1920 men inte otroligt med tanke på de dyrtid som följde i krigets spår. Däremot minns han att bygget försenades åtskilligt av olika skäl, och det riktade även åtskillig kritik mot detta "skrytbygge". En del av kostnaden taxerades ut, men man hade också ett rätt stort lån, som ännu inte var slutamorterat när Bertil Lundström övertog ordförandeskapet i skolstyrelsen 1940.
PARKERING
Nu har skolan som sagt spelat ut sin roll. En ny lågstadieskola är byggd och eleverna har flyttat över. De senaste åren har endast en mindre del av träskolan fått användas. Nu gapar stora hål sedan fönsterna börjat brytas loss, och inne i salarna, stora och med högt i taket, har brädfodringen försvunnit så att de ursprungliga stockarna står där som för femtio år sen. Människor går och söker sig användbara bräder och plank. Men det mesta kommer väl så småningom samlas på brännplatsen för slutlig förgängelse. Skolan som räckte i femtio år finns inte mer. Nu blir platsen i stället parkering för kyrkliga eller andra besökare i Öjebyn.
----------------------------------------------------------------------------------------------
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Tisdagen den 15 december 1970.
Kommentarer
Trackback
