Ge aldrig upp!
2001-02 skulle det göras omorganisationer på jobbet. Det fanns oro ibland personalen som började bli trött på alla besparningar som gjorts och skulle göras. Det var många som tyckte att det blev för mycket. Efter ett av många möten, så kom jag och min jobbarkompis Naser i samspråk, och vi resonerade fram och tillbaka hur vi trodde det kunde bli. Då kom Naser med en liknelse. Det handlade om att aldrig ge upp, hur mörkt det än såg ut. Han tog till orda, och jag lyssnade:
"Det var en man som skulle avrättas, trots att han visste att han var helt oskyldig. Datum för dödsdomen verkställdes, och en tidig morgon fördes han ut och bands fast vid en stolpe. Innan han fick ögonbindel, blev han tillfrågad om han hade nån sista önskan. - Jo, sa han, jag vill avrättas vid den där stolpen längre bort, så pekade han på en stolpe ca 100 meter längre bort.
Hans sista önskan gick i uppfyllelse. Han blev återigen bunden, med en ögonbindel för sina ögon. Och just precis när han hörde hur soldaterna höjde sina gevär, och han tog ett farväl av livet, hördes en man komma springande. Flåsande berättade han att den dödsdömde hade blivit frikänd, och som bevis hade han ett brev som var undertecknat av en person från högre ort. Hans ögonbindel åkte av. Repen kring hans händer togs bort, han var med andra ord en fri och oskyldig man, som fått tillbaka sitt liv". Så långt Naser.
Lungcancer! De vi mest fruktar.
I januari/februari 2005 blev jag sjuk. Först trodde jag det var en vanlig förkylning, men jag fick så småningom en dyster diagnos. "Lungtumör" eventuell "Lungcancer". I flera månader gick jag omkring med vetskapen att hela min högra lunga skulle tas bort. Jag fick genom ett telefonsamtal besked av en kirurg från Thorax i Umeå, att jag hade en lungcancer. 47 år gammal började jag tänka på döden. Jag tänkte på min begravning. Och jag tänkte på vart jag skulle ligga på kyrkogården i Hortlax. Men så en dag när det var extra mörkt i mitt inre, tänkte jag på min jobbarkompis Nasers ord om att inte ge upp. Jag tänkte och funderade, tänk om den där hemska cancern inte är nån cancer, tänk om det vore så...
Efter en operation där man tog bort en del av lungan, visade sig att det var en ofarlig tumör. Jag var glad, min hustru var glad, barnen var glada, min mor och syster var glada, alla var glada för min skull. Och jag hade liksom den där mannen som skulle avrättas, fått livet tillbaka. Jag sitter här i dag, och tänker tacksamt tillbaka på att det slutade så positivt.
Nasers historia har jag tänkt på många gånger i livet. När han berättade tänkte jag på att - äsch det är väl bara nåt som man kanske säger i bland. Men faktum är att i mitt fall så stämde det - på pricken. Jag skall i rättvisans namn tillägga att det fanns så många fler, som också gav mig positiva vibbar under sjukdomstiden. Det är jag glad över. Tack!
När Naser skulle åka hem till Teheran för att hälsa på sin mor, så
bad jag honom skicka mig ett vykort. Och det gjorde han. Vi kom
väldigt bra överens han och jag. En mycket fin kille. Nåja, kille och
kille, han är ju gubbe precis som jag. Han är född 1958 jag 1957.
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
