Roger Lindqvist

Jag tillhör den delen av befolkningen som tycker om gamla saker. Jodå, man kan kalla det för antikt, med råge. Intresset har liksom alltid funnits, och när jag skall försöka bena upp begreppen, om var-hur-när det hela startade, så vet jag faktiskt inte. Men det var för ganska länge sen. Det här intresset har gjort att jag ofta kikar in på SVT:s Öppet Arkiv. Där har man serverat många av de guldkorn som en gång sänts i televisionen. Så sent som i dag, har jag sett ett avsnitt av ett humorprogram som hette Partaj. Och när jag sitter där, dreglar, ler och minns, så kommer plötsligt tanken över mig: oj, det där hade man nog inte visat idag. Jodå, det är tyvärr så, att vissa saker förbleknar och känns så småningom förlegat och uråldrigt. Men det är inte hela sanningen. Det synsätt och språkbruk man hade 1969/70 skulle av många i dag anses som stickande. Och jag tror att även många skulle ropa rasism. Men så var det inte då, i min tid då jag var 12 år gammal och gillade både Carl-Gustaf Lindstedt, Lars Ekborg, Margaretha Krook, Inga Gill, Gunwer Bergqvist, Povel och Martin Ljung.

 

I dag kretsar allt om kränkningar, censur, och gud vet vad. I dag så läste jag en insändare i PT. Hon som skrev sa sig ha börjat bli smått rädd för allt vad män heter. Detta pga hon matas i massmedia och på nätet att alla vi som tillhör det manliga släktet, är presumtiva våldtäktsmän. Zara Larsson, den 17-åriga sångfågeln som uppträdde på Skansen i tisdags, har fått stöd av hela artisteliten i det här landet. Hon är utsatt för ett sånt näthat att det liknar näst ingenting. Näthatet är exempelvis facebooks baksida. Om det tycker jag noll. Ingen här i landet eller världen skall behöva bli hatad. Men det finns alltid ett men...

 

Många av de mest ihärdiga hat- och rasistmotståndarna har ett delat hjärta. På ena flanken bombarderar man nätet med hat mot alla män, lägg märke till "alla män". Som man anklagar för både det ena och det andra. Man drar alla över samma kam. Man fördömer och kärleksbombar på en sida, och dömer med hatiskt hjärta på den andra. Om vi skall ha ett någorlunda fungerande och effektivt vapen mot rasism så måste alla bilda en enad front. Då går det inte att stå på en barrikad och skrika sig hes, om att bort med hat, bort med rasism, när man samtidigt vänder sitt ansikte 180 grader och kallar oss män för "våldtäktsmän", "vandrande dildos", "utrota alla män", "en biologisk olycka", "alla män skall dö en plågsam död", "halshugg männen" osv. Det funkar icke!

 

Vad jag tycker också är högst besynnerligt, är att debatten om hedersvåld har dött ut, totalt. Där har både Åsa Romson och Gudrun Schymans anhängare valt att vara betydligt mer passiva. För att inte säga knäpptysta. Varför? Det är en mycket spännande fråga, och det skulle bli betydligt mer spännande om jag finge svar.

 

ROGER LINDQVIST