Roger Lindqvist

I Piteå-Tidningen tisdagen den 21 juli finns en mindre artikel, om ett försök till våldtäkt i ett motionsspår i närheten av Höträsket på Bergnäset i Luleå. En kvinna i 20-årsåldern som var ute på en joggingtur blev plötsligt överfallen av en för henne okänd man. Mannen gjorde försök att slita ned henne på marken där han försökte ta av henne kläderna. Våldtäktsförsöket avbröts när en kvinna som var ute med med sin hund kom gående efter spåret.

 

Så kommer det här, hör och häpna ett signalement, vilket är väldigt ovanligt i såna här fall: "35-40 år, cirka 180 centimeter lång, normal kroppsbyggnad, ljust tunt hår, ljushyad".

 

Varje fullbordad våldtäkt är en tragedi av oändliga mått. Inte bara den fullbordade, även känslan att någon vill dig så illa, att med våld förgripa sig på dig. Nu är jag inte kvinna. Men jag blir lika upprörd varje gång något sånt här händer. Det är då jag önskar att jag vore där med min stekpanna, och kunde pricka in ett eller flera slag mot förövarens huvdud, så han finge nåt annat att tänka på. Sa jag ett slag? Jag kan tänka mig fler än så. Jag hoppas man hittar den skyldige, snabbt.

 

Nu till min fundering: signalementen är bra att ha om man verkligen vill få fast en förövare. Men det är inte alla gånger man går ut med detta. Därför blev jag förvånad, men ändå glatt positiv, när man serverar den "ljushyade" med sitt  "tunna ljusa hår" i tidningen.

 

Hösten 2014 anmäldes en 12-årig flicka från Luleå försvunnen av sina anhöriga. Inte förrän dagen därpå, kom hon tillrätta. Det visade sig att en 23-årig man av utländsk härkomst hade "tagit hand" om henne. Han hade även våldtagit flickan under natten, mellan fredag och lördag. Han anhölls senare som misstänkt för våldtäkt mot barn.

 

Ett försök till våldtäkt, och en fullbordad våldtäkt har jag här berättat om. Det som skiljer de två berättelserna åt, är att i tdningar och TV gav man inget signalement i fallet med 12-åringen. Och när förövaren togs om hand, så var han kort och gott "en 23-årig man" i massmedia. Inget mer. Här hade jag också velat vara med med min stekpanna. Han kanske hade fått en bula eller två, men vad gör väl det?

 

Varför gör man skillnad i våra tidningar och television? Varför kan man inte som norrmän, danskar eller engelsmännen gör, kalla saker och ting vid dess rätta namn? Vad är det som är så farligt att man måste utelämna förövarens identitet? Här i vår stad, har en man fått löpa gatlopp innan han ens fått en rättvis rättegång. Man har visat hans bild i tidningen flera gånger, trots att han inte ens var dömd. När så rättegången var över, visar det sig att han är helt oskyldig. Lägg då märke till att mannen råkar vara ljushyad. Detta förfaringssätt gör att man börjar misstro pressen. Man gör som man brukar, lägger locket på. Jag kallar det för censur.

 

Så vill jag även förtydliga; att jag är inte SD:are.

 

Däremot tycker jag att Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor är två tuffa kvinnor som verkligen törs ta tjuren vid hornen. Fortsätt så, tjejer!

 

Roger Lindqvist.