Roger Lindqvist

Att på min egen blogg torgföra orden: "Jag älskar dig", kan låta lite PR-mässigt och patetiskt. Orden, kanske de mest sagda i världshistorien har tyvärr de senaste åren hamnat på en oroande 3:e plats. I dag hamnar; "Jag hatar dig" eller "Jag ska döda dig din j...l" på en topplacering. De mjuka uppbyggande fraserna har med andra ord fått träda tillbaka.

 

"Jag älskar dig", som är rubriken på detta inlägg, kan ju också missförstås. Kanhända någon "vän av ordning" tycker att det låter skrytsamt? "Inte behöver väl den där Lindqvist skriva om en sån självklarhet på sin blogg?" Kanske kanske inte. Men jag gör det ändå. Varför "den här Lindqvistarn" gjorde det, bottnar i en liten rar händelse som fick mitt hjärta i gungning för några veckor sedan.

 

Barnbarnet Max var på besök, och satt i soffan och tittade på ett av sina favoritprogran i TV:n. Både jag och Elisabeth slösar med jag-älskar-dig till barnbarnen. I regel får vi ett litet leende som svar, som i och för sig är gott nog. Men den här kvällen blev det lite annorlunda. Jag gick fram till Max strök honom på kinden och sa: - Max, farfar älskar dig! Han tittade på mig, och fortsatte att titta på TV:n. När jag efter en stund gick in i ett annat rum kom svaret: - Farfar, jag vet att du älskar mig!

 

Det var då som hjärtat började uppföra sig som en klockpendel på drift. Visst är det skönt och tryggt att veta därinne, att någon bryr sig. Att någon älskar mig som person. Att någon tror på mig som människa och visar detta. Max hade alltså till fullo förstått de orden jag sa, och han visste om det. Orden hade träffat sitt mål; hjärtat!

 

Och när man som barn fått "jag-älskar-dig" inpräntat i hjärnbarken, kommer den lille när han eller hon blir stor, att bära det med sig livet igenom. Det fantastiska med dessa tre ord är att används det nog mycket, och har man det inom sig så tror jag att det kommer att sopa bort "hata-orden".

 

Roger Lindqvist.